Sedan dess har jag inte träffat honom. Kanske har han glömt mig. Eller kanske dröjer hans minne ännu gärna vid den enkla danstillställningen på Albergo della Pace, där han för några fattiga ögonblick fick kasta av sin värdighets mask och vara sig själv. Icke förrän nu har jag fullständigt fattat, att fångenskapen i Vatikanen innebär en försakelse av allt mänskligt, en försakelse som icke ens tiarans guld och ädelstenar och en liten våning på 10,000 rum kan ersätta.
GRÅSÄLEN.
Matts Ers och Östergren ha tagit in laxnätet, ty det är hård nordost och sjön växer. I sjöboden har Matts en liter, gömd undan gummans läseri och onda humör. Medan den vandrar från mun till mun efter ärliga klunkar, kommer Jan Matts till, och litern får ytterligare en avnämare.
I lä under berget gassar solen och spriten värmer och gubbarna bli stortaliga och mogna för deras mandom värdiga bedrifter.
— Hä vore hinte gott hå ta sej fram, hom hen komme hi den 'är sjön,
som 'an liknar sej till hå bli, säger Östergren.
— Den 'är sjön! Din toker, hä väl hingen sjö! Hä ä som hå röra hom hi hen potta, varken mer heller mindre, opponerar sig Matts Ers.
— Du hä tokug du, säger Jan Matts. Hen bleve hyr hutåv skvalpet hå brottena hå gungningen.
— Hyr? väsnas Matts Ers. Ja 'ar hinte badat på håtminstningen tretti hår, men hä sätter ja hopp hen liter på, hatt ja ska simma till Loskär, bå dit å dän, hom hä hockså fölle slagregn hå kom flod, som skriften säjer.
— Skryta hå skräppa kan du, när du 'ar fått starkt, säger Jan Matts. Men du hä väl hinte för mer hän vår fader Habraham, som döder här! Då finge du hällt lära dej 'alva dykarekonsten, för du ginge till botten hå bleve hålmat, dä va du bleve! Men hen liter vågar ja, hifall du hä lessen ve laxfisket hå käringen din!