Nu blev det liv i sällskapet. Man trängdes omkring mig för att få undervisning i denna arktiska och originella dans. Jag dansade som en vansinnig och hade äran att ännu ett par gånger få föra den blivande påven i virvlarna.
Men klockan blev tolv. Kardinalen drog sig tillbaka efter att ha tagit ett vänligt avsked av sin ungdomlige läromästare. De andra avtroppade så småningom, och snart låg jag i mitt sovrum, vägg i vägg med den blivande kyrkofursten — sagt i förbigående och icke det ringaste skrytsamt.
Men min natt blev sömnlös, ty kardinalen snarkade. Han tycktes vara s.k. konstsnarkare. Det finns över huvud taget intet ljud i naturen, som han icke kunde återge fullkomligt illusoriskt. Det var intressant i början, men jag tröttnade så småningom och avvaktade daggryningen i ett tillstånd av höggradig nervositet.
Kardinalen avreste till Venedig med första morgontåget.
* * * * *
Andra och sista gången jag hade äran sammanträffa med Sarto, var kort därefter på piazzan i Venedig. Jag stod och matade duvorna utanför ingången till kampanilen — den gamla — och såg plötsligt kardinalen långsamt vandra framåt på väg till San Marco. Jag bugade mig vördnadsfullt. Han kände igen mig.
— Ni är på hemresa, min son! Hälsa er nordpol och hälsa Bitter! Ni känner kanske Bitter?
— Nej, men han lär vara en utmärkt man.
— Hälsa i alla fall och farväl!
Han nickade vänligt och försvann snart i den ärevördiga domen.