Vi drucko te och åto konfityrer. Plötsligt slog sig en av de unga damerna ned vid pianinot och spelade upp en Strauss. Värden dansade ut med sin fru, jag bockade mig så gott jag kunde för en av kardinalens ungdomar och valsade förtvivlat och bra som vanligt. Jag tror att jag dansar vals bra, men min dam kunde inte dansa. Möjligen tarantella, men vals kunde hon inte. Hon vilade centnertungt på min arm och såg mig in i ögonen med ett outgrundligt leende. Jag stannade slutligen och förde henne till sin plats vid monsignore Sartos sida, samt frambråkade några artigheter på min dåliga italienska. Sarto tog till ordet:
— Ni är svensk, min son? Jag hörde det av vår värd. Ett vackert land, men öde och isigt, säges det. Ni dansar bra.
— Ja, åtminstone gärna, ers eminens, svarade jag bugande. Men jag hade väntat att få se något genuint italienskt i dansväg, något passionerat, något livligare än den moderna valsen.
— Ni är varmblodig, min son, sade Sarto. Dansa svenskarna?
— Joo då, hambo och polska och en massa saker med livad rytm i.
— Visa oss då något — hambo till exempel!
Jag gjorde några hambosteg solo för kardinalen.
— Bravissimo! — Å! när jag var ung dansade jag också, alldeles som ni med glöd och passion! Hur var det igen! Man niger redan i början av takten och svänger runt! Så skall det dansas! Men ni borde ha en dam!
— Jag tror, efter det lilla försöket med min nådiga här, att jag inte riktigt kommer överens med italienskorna. Men får jag ha den djärvheten att bjuda opp ers eminens —
Och vid Gudarna! — reste sig inte kardinalen upp, jag lade min arm kring hans föga smärta midja, och vi dansade ut. Efter ett par takter var han med, och efter tre fyra svängar kring salen satte jag varsamt ned den andfådde prelaten på hans stol.