Hösten kom utan gröda och folket längtade efter åska och svarta moln. Åska blev det också i en socken, då adjunkten var ute i socknebud, och blixten slog ned mellan hästen och vagnen. Hästen segnade ned på knäna, men ingen skadades. Vintern blev den hårdaste i mannaminne. Allt Sverige hade lidit av sommarens torka, så att tiggare översvämmade landet och förtvivlade strykare rånade folk på kyrkvägen. Barn kommo bort under snöstormarna och folk hittades ihjälfrusna i drivan.
Men nästa vår kom med flod och regn och grön brodd och alla jordens dolda krafter levde upp, och Emådalen fick mångfalt igen efter det hårda året.
Jag kommer ihåg, hur Smugen berättade denna historia innan jag ännu fyllt 5 år. Han satt på pallen bredvid järnspiseln med sin bruna lappade påse och hade göra med att hålla sitt grå hår ur ögonen och klia sig, medan han åt sillen och ordnade brödbitarna, ty de största skulle gömmas. Marcus Larsson hade målat honom en gång i hans stuga med gumman och geten, och den tavlan är stulen, som de flesta av Marcus Larssons smålandssaker, men Larsson var lättsinnig som de flesta målare och hade mest nöje av att skramla i fickorna med sina värdelösa medaljer — berättar min mor, som såg honom på den tiden han åkte med spann genom grindarna hemma utan att öppna dem förut, och lät sin ateljé brinna, därför att det var så vackert. Men det hör ju inte hit.
Jag har också hört historien om Luskungen, som förvirrade Emådalbornas religiösa begrepp, några år senare, av folk som sett den, släktingar till mig, hederliga smålandsbönder, kyrkvärdar och häradsdomare, som skulle ansett det under sin värdighet att komma med något, som under någon form någonsin skulle kunna inrangerats under begreppet fantasi. Så att jag tror irreligiöst.
UR PORTFÖLJEN.
Vi ha alla med en viss spänning avvaktat resultatet av konklavens arbete. Redan på förhand visste jag att Rampollas val skulle ha mötts av protest från Österrike, och stor var min glädje, då jag av tidningarna erfor, att Sarto, min gamle vän Sarto, blivit påve.
Jag erinrar mig ännu livligt mitt första sammanträffande med Sarto. Det var år 1894 i Rom. Jag hade tagit in på ett blygsamt italienskt hotell, Albergo della Pace, vid en bakgata på så pass långt avstånd från Corson, att jag kunde uppfriska mig med en lagom promenad, innan jag började deltaga i den långsamma processionen på trottoarerna. Jag hade några dagar fåfängt väntat på ett rek från Sverige, befann mig utblottad på pengar och kände mig ensam i främmande land.
Jag gick alltså till hotellets padrone, visade mitt pass och mina korrespondentkort, avslöjade mitt ekonomiska bryderi och frågade, om han trodde mitt ärliga ansikte (jag hade då ännu icke anlagt helskägg). Han trodde mig, och jag återtog min förra diet: livsfarliga ostron, ty det var höst, risotto con cappe eller con fegatini, fårkotletter i olja och ett härligt vino nostrale.
En middag fick jag en vänlig inbjudning från min värd att deltaga i en familjesupé i hans privata våning.
Jag infann mig kl. 8, uppsträckt så gott jag kunde, presenterades för värdinnan, en korpulent dam med omisskännliga spår av den speciella skönhet som är campagnans barn egen, och jag blev så småningom föreställd för det övriga sällskapet, två à tre välmående lantmän, en polsk liten dam, skinntorr och med en svada som översteg mina djärvaste drömmar, två allvarliga prästmän av lägre rang samt monsignore Sarto, som livligt underhölls av fyra unga damer, kolsvarta i anseende till håret med långa skuggande ögonfransar, tunga ögonlock och en eld i pupillerna, som kom mig att tänka på Pompejis sista dagar.