Men smålänningarna voro intresserade, ty de hade dåliga samveten och voro inte riktigt säkra på att inte prästerna ändå trots sin oförmåga av logik hade rätt i mångt och mycket, fast nog var det jäkligt att de skulle ha det bra, mat och dricka fullt upp, under det man led nöd i stugorna runt om prästgårdarna. Kanske var det i alla fall bäst med bön och åkallan, då prästen ordinerade sådant.
I en socken långt inne i Småland, inte så långt från Emåns källor, bodde en tiggare i en förfallen backstuga. Han var en riktigt gammaldags trasig och barfotad tiggare och kallades Smugen, och han levde i sin koja med sin käring och en get. Varken han eller gumman tvättade sig någonsin, och Smugens tiggarpåse var om möjligt trasigare än hans paltor. Jag har själv sett Smugen då jag var 4 år gammal och minns honom rätt bra. Han hade blivit ett inventarium i Emådalen och gick icke ohjälpt ur något kök.
En dag vandrade Smugen och käringen tysta sin väg fram emellan ett par byar under den brinnande solen, Smugen först och käringen några steg efter, ty tiggare bjuda sällan sina fruar armen och gifta män tala ännu mera sällan med sina fruar — om dessa båda nu voro gifta — jag vet det inte. Då upptäckte Smugen något underligt vid vägkanten.
Det kan knappt beskrivas. Det var en kompakt spolformig massa som rörde sig framåt vid dikesrenen. Smugen stannade och såg. Den var en aln lång och bestod av millioner löss — och runt omkring var marken betäckt av tusentals löss, som rörde sig i samma riktning som den stora kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var löss alltigenom, löss som lågo på varandra och hängde tillsammans och rörde sig. Det var hemskt och underligt.
Smugens käring kom fram, och hon visste vad det var.
Det var Luskungen, ofärden som gick fram över Småland, sakta men säkert. Det hade hon fått veta av sin mormor, att när Luskungen visade sig, skulle det bli en vinter som man ej sett maken till. Folk skulle frysa ihjäl och mat skulle fattas, och tiggarnas död var given, då inte bonden hade en brödkaka i taket. Än var det sommar men snart blev det höst och sedan kom det förfärliga, att jagas från gård till gård och ligga i lador, där det inte fanns ett strå hö och så somna i en driva utanför en stugudörr.
I nästa gård berättade Smugens käring om Luskungen. Det var hemskt att höra och Guds straffdom låg över Emådalen.
Folk gick och såg på vidundret, där det kröp framåt. Det var grått och olycksbådande och gick så sakta, sakta, och efter några dagar hade det hunnit till korsvägen vid kyrkbyn — ty det kom bara en aln framåt om dagen. Där såg det ut som om det ville vika av inåt kyrkan, men en kväll togo några drängar halm med sig och lade den omkring Luskungen och tände eld.
Det sprakade och smällde, som då man tänder eld på en enrisbuske, men han rörde sig framåt ändå. Då hämtade de mera halm och täckte honom fullständigt. Det blev ett bål och underligt var att lössen, som kröpo runt omkring, styrde kurs in i elden och förgingos där.
Luskungen förde med sig en religiös väckelse i socknarna. Folket delade sig i två läger, mot och för Luskungens betydelse. De klokare prästerna läto företeelsen verka utan att ge sig in på vetenskapens hala fält, de fåvitska nedsatte Luskungen till en naturhistorisk egendomlighet och blevo misstrodda. Smugens käring var den som segrade över alla partier. Det skulle bli en förskräcklig vinter, och det blev det.