P. S. Vi vågade icke hemsöka farbror Yxlöv under mellandagarna. Vi hade ju våra skäl, och för övrigt kom räddningen som vanligt i överraskande och oanad form. Alles geben die Götter ihren Lieblingen.
LUSKUNGEN.
Det artade sig till hunger och dyr tid i Småland. Det är inte länge sedan. Man behöver inte vara 50 år för att minnas det.
Det hade knappt kommit någon vårflod, och sen snön hade gått sin kos, kom torkan. Vägarna sprucko, åkrarna sprucko, och gräset, som trängde sig upp med små tvinande strån, brände solen brunt. Vattnet sjönk i sjöarna och bäckarna torkade ut. Emån letade sig fram bland bottenstenarna med ljumt vatten och gölarna stodo stinkande av ruttnande gräs och bubblande strandgyttja. Och solen stod röd och förfärande och obarmhärtig och tycktes dröja i sin bana för att stråla ned ofärd över marken.
I kyrkorna läste prästerna upp psalmbokens trollformler mot torka och bönderna gnällde trollsånger för att nedkalla regn, men det kom intet regn. Deras gud ville straffa det vrånga och horiska släktet, ty måttet var äntligen rågat. Smålänningarna framhärdade i synden, de voro slappa i tron, och det hade de för resten varit sedan många hundra år. De hade visserligen fått en duvning då och då i form av missväxt och kolera, men de kunde inte förstå att de syndat mer än vanligt på sista tiden. Bönderna tyckte sig behandlade orättvist och började tvivla. Men tvivlet är den farligaste synden, sade prästerna, som hade sina grova löner och inte behövde vara rädda för att maten skulle ta slut i deras visthusbodar. Bedjen och åkallen, sade de och vibrerade med rösten och slogo i predikstolarna, som de hade lärt sig av andra präster. Men tvivlen icke!
Under tiden brann solen allt hetare. Brunnarna torkade ut och kreaturen råmade efter vatten och föda, ty vinterfodret var på upphällningen. Det sjöngs och bads i gårdarna, men himlen lyssnade icke.
Folket gick som i en dröm. Man såg tecken och under i luften.
Hägringar syntes i skyn med krigshärar och moln av underlig skapnad.
Allt flera började tvivla på prästernas ord och bönens makt. Om vår otro och synd är orsaken till allt detta, sade de, varför förhindrar inte Gud vår synd och otro, då han är allsmäktig? Inte kan den allgode Guden vilja att något ont finns till, om han är barmhärtig och vill endast det goda. — Gud tillstädjer stundom det onda, svarade prästerna, för att pröva människorna. — Är det barmhärtigt? frågade bönderna. — Vi förstå inte Guds rådslag, svarade prästerna, men han vill alla människors frälsning. — Varför tillstädjer han då prövningen, där lite var kan gå under? frågade bönderna åter. — Vi människor förstå intet av det Guds ande tillhörer, svarade prästerna.
Sådana samtal rubbade trosstyrkan i församlingarna och ledde till många misshälligheter, Trons pelare vacklade oroväckande i Emådalen, och det hände att prästerna fingo ordentligt med stryk, då de gingo hem från kalas hos länsmannen eller socknens kapten. Ty jorden skulle förgås i alla fall, och prästerna visste intet. Det var en förfärlig tid.
Jorden skulle förgås. Många tecken förebådade en sådan katastrof, som i det stora hela inte hade betytt så mycket i universum, åtminstone inte ekonomiskt.