— Jag vet, vem det är, förklarade jag divinatoriskt. Det är farbror Yxlöv! Inte behöva herrarna båda gå och hämta honom! En är tillräcklig — jag följer med! Sedan kan vi ju dricka ur resten — det är tråkigt att behöva skiljas så här brådstörtat!
Jag förstår ännu inte, hur julstämningen kunde gripa konstaplarna till den grad, att de gingo in på mitt förslag. Ernst Fridolf stannade kvar, och jag begav mig med en konstapel springande ut i den smällkalla kvällen nedför Vaksalagatan och in i järnvägsparken. Efter en stunds sökande funno vi karlen. Det var farbror Yxlöv.
Det blev ett sorgligt tåg tillbaka till poliskammaren. Konstapeln och jag buro den gamle mannen i gullstol, och han sov och drog timmerstockar. Ostörda av vandrare passerade vi hela vägen. Jag talade med konstapeln om mitt dåliga samvete. Gubben hade fått punsch av oss.
— Åja, det är ju inte så farligt så här vid jultiden! Vi kan ju lägga in honom och låta honom nyktra till, så får han gå i morgon.
— Slipper han plikta då?
— Å, på sin höjd en femma — men vi kan ju för resten låta honom gå. Herrarna ha ju varit så trevliga och gemytliga, så för herrarnas skull — och i natt blir det nog ingen inspektion. Det är alltid så lugnt i stan såna här kvällar.
Vi placerade farbror Yxlöv i arresten. Han sov som en kappsäck, tillsnörd och polletterad och inställd i ett magasin.
Vi återgingo till punschen, det, som fanns kvar, nämligen, ty Ernst Fridolf hade skålat tämligen ordentligt med sin konstapel under vår frånvaro. Vi fingo i oss historier om äventyr från det nattliga Uppsala, vi skålade, vi lade bort titlarna. Jag försökte sjunga, men det påstods, att sång ej passade på vaktkontoret. Ernst Fridolf sjöng ändå och utvecklade allt det gemyt, som var honom eget, så att sången fick passera.
Jag undrar, om någon julafton någonsin bragts så hemtrevligt av några vakthavande konstaplar. Och då vi bröto upp, sedan vi vridit ur de sista dropparna Fin de Siècle-punsch, tryckte vi våra gamla fienders händer hjärtligt och länge och önskade, att de snart måtte bliva avlösta för att få ägna sig åt det trevna familjelivet, hustrurna som väntade, och barnen som ropade på polis.
Denna julafton är den enda jag icke tillbragt i mitt hem. Lyckan har gynnat mig, och jag önskar samma lycka åt alla dem, som läst detta ungdomsminne till slut.