Jag fick en djärv sådan.
— Vi gå upp i poliskammarn!!
Ernst Fridolf betraktade mig frågande. Vi hade haft en del att göra med polisen, flyttat skyltar, ställt till gruff, släckt lyktor och dansat ringdans omkring den fruktade konstapeln n:r 9 Morin på torget en natt under de beryktade oroligheterna, då upprorslagen lästes upp från poliskammarens trappa av Raaben själv. Vi hade listat in ett halvt dussin båtshakar i polismästarens trappuppgång, anspelande på en gängse lögnhistoria om den riksbekante hedersmannen. Vi voro inom poliskåren icke betraktade som guds bästa barn.
— Jo, vi går dit och bjuder konstaplarna på punsch. Du förstår, att i kväll måste de vara vekhjärtade — julafton och frid i all naturen. Tror du, att några studenter förut ha bjudit konstaplarna på punsch i poliskammarn? Nej, var lugn för det! Och vi kunna få fördelar av det i en framtid.
Ernst Fridolf var med om saken, jag stoppade litern i fickan, och om några minuter stegade vi in i gemaket, där vi många gånger förut stått som syndare, anklagade för brott mot nattfriden och ordningsstadgan.
Konstaplarna tittade förvånade på oss. Jag harskade mig.
Jag höll ett tal, där jag påpekade julhögtidens betydelse. På en dag som denna borde vi glömma allt groll. Visserligen vore studentkåren på grund av vissa sorgliga tillfälligheter sedd i ogynnsam dager av polismyndigheten, och stundom, beklagligt nog, vore förhållandet vice versa, men i denna strid vore den ädlast, som räckte handen eller rättare litern till försoning. Vi hade tänkt oss de vakthavande konstaplarnas känslor på julaftonskvällen, en kväll då ingen bråkar i staden, då en vakt är obehövlig, ty kärlekens och fridens ande svävade ju över all ängden, liksom stjärnan för närmare två tusen år sedan stod still över krubban. Låt oss tömma en fridens, en förståendets, ja, en kärlekens bägare i Ulanders utmärkta Fin de Siècle-punsch till ett tecken på en varaktig och efterlängtad försoning. Bakom oss stod hela studentkåren, hela universitetet från rector magnificus till vaktmästaren i skånska nationen, en nation som i Uppsala var så obetydlig, att den icke ens existerade. Med ett ord hela det Sverige, som en gång skall bekläda alla ämbeten, från statsministerns till — vad skall jag säga? Med ett ord, skål och tack för den tid som varit! Måtte vi få uppleva många liknande julaftnar tillsammans!
Jag räckte litern till vakthavande överkonstapeln — och si! — han grep den. Det fanns bara ett dricksglas, det på kommissariens bord, och man vågade icke röra det, ty vederbörande kunde ju möjligen komma på inspektion. Vi drucko alltså fyrmännings ur buteljen, och julens ängel svävade med fridfulla vingslag över hela scenen. Den var enastående. Vi kände oss ha uppfyllt en mission.
Klirrr! Telefon! En konstapel sprang till apparaten.
— Ursäkta, herrarna, men dom telefonerar, att en karl ligger full nere i järnvägsparken. Vi måste hämta honom.