— Ja, ja ska gå, men jag behöver inte bli utmotad. Ja går — gå — hår — sir ni inte, att ja ä på vä — häg? Jäklar, vad ä min luva — hadde en skinnluva — eller ä dä katten, som ligger i hörnet där? — Han riktade en spark in i kakelugnshörnet och tog en överhalning.
— Dä min luva! Dä ä dä! Ni grinar, gröngölingar, för ni tror ja ä sned, men ingen har varit så nykter, som jag ä nu! Ingen, hör ni!
Han påtade i hörnet och fick tag i mössan.
— Men får vi inte följa farbror?
— Följa mej! Den, som följer mej, får sej en torvel, så han aldrig vaknar mer! Jag har rett mej utan hjälp i 55 år, och såna där jäklar som driver med gammalt folk —
— Ja, men farbror —
Gubben Yxlöv sparkade upp dörren och var ute i trappan. Hans stövelsinkor smällde mot trappstegens järnskoningar.
— Vi måste se efter honom. Vi stå inte till svars!
Vi rusade ut och ned på gatan. Yxlöv var försvunnen i folkvimlet.
Vad skulle vi göra? Vi hade fördärvat utsikterna för oss, men Yxlöv var ju också oefterrättlig. Vår framtid under mellandagarna såg hotande ut, och ingen kamrat fanns kvar att vigga av. Men vi hade druckit några glas punsch och punsch, måttligt njuten, föder idéer.