— Nej, den förbaskade städerskan har strejkat, ingen människa är hemma, och fan vet, var nyckeln till vedboden hänger. Men vi kan ju elda på med punsch. Skål, farbror! Skål, skål!
Farbror Yxlöv tycktes vara särskilt upplagd för festande. Han drack den ena bottenfocken efter den andra, han började sjunga och berätta historier, sluddra på målet och skrika. Klockan blev mycket, och vi vågade påminna om hans kommissioner. Men det borde vi aldrig gjort!
— Jaså, ni vill att jag skall gå? Jag är inte nog fin åt herrarna? Det är heller inget nöje att sitta i en iskällare med ett par oförskämda pojkvalpar. Ingen skall säga, att jag snuggar, ingen! — ta mej fan. Yxlöv kan gå! Han går på fläcken!
Där hörde ni! Han går, han går, men stick inte ut näsan till mej, för då bussar jag hund på er, lymlar där!
Han tömde ilsket sitt glas, fyllde på ett nytt och tömde det.
— Bli generad av såna där barnungar i stormhattar, gubbevars, som ni inte har betalt. Ni rider mej på näsan, för ni kan tala latin och hebreiska och engelska, men vet ni va jag kan? Vet ni dä? Jag kan be er —. Nu tar jag det sista glaset hos er, snobbyngel — åja! — slå opp nästa flaska, jag kan betala om det kniper!
Gubben Yxlöv var tydligen rakt på snusen.
Vi slogo upp nästa flaska och hällde i gubbens glas. Han tömde det och reste sig vinglande från soffan.
— Trodde jag var i sällskap med bildat folk — kräk ä ni! Dä ä just va ni ä! Stick inte näsan hem till mej! Gör'et inte! Ja bussar hund på er!
— Får vi inte följa farbror till skjutsen och hjälpa till med kommissionerna?