— Var fan kom garnet ifrån? tänkte jag, tog garnändan ur portmonnän och ämnade kasta bort den. Den trasslade sig om min vänstra arm.
— Förlåt, sade den främmande, jag skall hjälpa er!
Han gjorde en rörelse i luften med ena handen, tog med den andra i en av de båda på mina ärmar liggande trådarna — och inom mindre än en sekund var jag från hals till midja omspunnen med en stickningsartad vävnad med tämligen glesa maskor. Mina armar lågo innanför densamma tryckta mot bröstet och jag kunde ej röra dem.
Jag själv och mitt sällskap stodo stela av förvåning.
— Men hur bär ni er åt?
— Det är min hemlighet, och jag kan för resten inte förklara den för er, om jag också ville. Men jag skall söka ge er en antydning om det, fast jag tvivlar på att ni blir klokare för det. Vill ni följa mig ut?
Han löste mig ur mitt nätverk lika hastigt som han klätt det på mig och jag följde honom med någon tvekan.
Bakom boningshuset stod en halvt förfallen visthusbod. Dit förde han mig och sade:
— Se nu noga på väggen där!
Han gjorde en rörelse med den sjuka handen snett mot väggen, och i det halvmurkna virket bildades ögonblickligen dunkelblå linjer av samma byggnad som på en blixtfotografi. Så grep han med den andra handen i luften och drog till sig en mängd spindelvävstunna trådar på samma sätt som då man drar ut osmälta lumpremsor ur ett gråpapper.