Stundom promenerar han i torget, men då som blott och bart fanérfabrikant, isynnerhet om han fått någon bekant i sällskap. Då underlåter han aldrig att hälsa på de framstående personer, som komma i hans väg, för att imponera på sitt sällskap.
— Vet du, vem det där var? Kors, känner du inte igen honom! Det var baron Daelman, belgiske ministern.
Baronen besvarar naturligtvis något förvånad fanérfabrikantens rätt kordiala hälsning och det uns av förbindlighet han som diplomat av gammal vana offrar åt den obekante, kommer denne att växa minst en tum.
— Nå, men honom känner du väl igen? Det var konstigt! Det var generalkonsul Gjæstvang, har du inte sett honom i automobil? Han har persiska sol- och lejonorden bland annat.
Generalkonsuln hälsar med den utsökta artighet, som är honom egen, fast han kanske undrar, vad fanérfabrikanten är för en kurre.
— Herre gud, känner du inte honom heller? Du tycks vara absolut okunnig om, vilka storgubbar som verkligen finnas här i stan. Känner du inte doktor Sven Hedin, utan vilken engelsmännen nu inte skulle vara i Lhassa! Du är mej en snygg en!
På det sättet frotterar sig fanérfabrikanten med vår huvudstads storheter.
Under turistsäsongen älskar han att förekomma i engelsk sportdräkt med Bædeker i hand. Men då hälsar han varken på bekanta eller obekanta, utan är främlingen, som tar del av Stockholms säregna soltorkade skönhet.
Då jag sist var i staden, såg jag honom sitta högst på mailcoachen med den röda boken demonstrativt i handen och beundra Birger Jarlsgatans paläer. Han såg rörd ut.
Jag vet att det som fyllde hans ögon med tårar och kom hans hjärta att svälla av stolthet var den fasta övertygelsen, att de flesta togo honom för utlänning.