Från fjärdarna smyger kvällsdimman över ängar och gärden och för med sig en lukt av fuktig jord, pors, barr och tång. Det skymmer, och ett handklaver låter svagt från någon förstukvist i byn. Det är uppfordran till dans och kärlekslekar och ho kan stå emot? Flickorna som just kliva ut över fäjströsklarna, och pojkarna som samlats kring litern i drängkamrarna lyssna. Ho kan stå emot? Snart är dansen i gång, och det jämna dunket från loggolvet förkunnar till morgonen, att kolportören har ett styvt arbete framför sig om han vill försöka värva proselyter här!
Jag, som är en gammal man med börjande flintskalle, är ute och plockar daggmask i en rostig hummerburk. Min hatt är hemsk att skåda, mina skor äro grova och leriga, mitt hår är oklippt och mitt skägg växer vilt. Den ljuva sommargästande alpstavflicka, som vill förälska sig i mig, måste bli kär endast i min själ. Min kropp är den otympliga puppan, ur vilken hon möjligen kan locka fram en fjärilsvingad psyke om hon är tillräckligt ljuv. Och tillräckligt listig. Men det är hon nog inte.
Nattdimman strör diamanter i björkarnas hår — enligt skalderna — och månen kommer upp konturlös, beslöjad, som en melonskiva i färgen. Handklaveret spelar Donauwellen med underbara löpningar och drillar. Det hörs i fjärran, som myggsång, men tydligt och lockande, och dansdunket är som taktfasta slag på en puka från andra sidan en sjö.
Jag stannar framför en hindrande dyngstack. Ljuset i min lykta lyser matt. I dyngstackens kant ligga daggmaskarna tätt och glansdagern på deras kopparglänsande ormkroppar rör sig vackert, där de söka varandra parvis. Ty inte endast på logen utan också i åkern har man sånt där för sig. Jag rätar på min värkande rygg och ser ut i mörkret framför mig. Jag söker bestämma sommarnattens färg, sordinen på grönskan och skuggorna som leva och fläta sig tillsammans i snåren till en röra av färg.
Plötsligt hör jag att jag icke är ensam. I ett dike bredvid mig jagar en padda daggmask. Jag hör då hon slår ihop munnen med ett smackande ljud och jag lyser försiktigt över hennes jaktmark. Tyst som Skinnstrumpan närmar hon sig masken och hugger hans huvud i ett blixtsnabbt tag. Så arbetar hon med framfötterna, alldeles som om hon skulle nysta till sig masken. Ibland kliar hon sig i huvudet med en mänsklig rörelse. Och då masken släppt, sväljer hon den. Hennes mage sväller, och jag antar att daggmasken i början inte ligger stilla i sitt fängelse. Så går hon på sned till nästa mask och hinner med en hel del, innan hon däst av vällevnad släpar sig tillbaka in i sitt snår, sedan hon först tagit sig en klunk vatten ur diket.
Nu börjar Svartklubbens fyr tuta i dimman. Den låter som om olycka vore å bane, den siar olycka. Skulle man inte kunna stämma mistlurarna i dur på något sätt? Strax lite gladare!
Att plocka daggmask är en konst, som icke är sämre än någon annan konst. Jag tror att det skulle göra de eteriska skalderna gott att för några kvällar slita sig ifrån skaldandet om sina egna själars dekistillstånd och ägna sig åt jakt på daggmask. Detta inom parentes.
Då jag går hem med min hummerburk full av daggmask, möter jag en flicka. Hon trallar en visa, hennes hår är i oordning och schaletten ligger nere på ryggen. Hon tystnar, då hon får se mig och jag hälsar generat, ty min hatt är ful, mitt skägg är vilt och jag är lerig upp till knäna. Och månen är uppe.
At forma viros neglecta decet.