Vi ha geväret och kikaren, tobak och pipa, drag och öl med oss. Vi ta en bunt märling och knyta om några pilsner och sänka dem i havets djup för att de skola få djupets friska kyla innan vi höja deras temperatur till 37 grader, vilket är vår avsikt.
Och så vänta vi tills det blir tid att äta för att sedan lägga ut vättarna.
Tillvaron är härlig, vilket nog kan synas på Kalle Andersson här ovan. Ingen telefon, ingen post kan nå oss, ingen konstkritik eller annan kritik kan äckla oss. Det kan hända vad som helst i land, utan att det generar oss.
Kanske äro vi japaner, då vi i kväll lägga till i posthamnen.
Då tiden är vorden fullbordad, lägga vi ut vättarna, sedan vi klätt på oss litet som ser ut som berget som skall bli vår bakgrund. Det kommer en bris och en rospigg, som legat för slappa segel ute till havs, får sig en stunds bidevind och skrämmer till oss en flock ejder, och vi glädja oss åt den några minuter där den simmar bland vättarna. Men så höres ett sus av vingar — en skrak kommer och får skottet över våra huvuden, gör en kullerbytta, slår i sjön och stänker upp en hel vattenkonst. Ut med båten och in med fågeln.
Fortfarande ingen telefon.
Och när kvällen kommer med sin svala bris, bränner solen fortfarande magasinerad i våra ansikten, halsar och händer.
Vi lägga till hemma. Stugorna tyckas sova. Men herre gud vad grönskan är varm och vad väggarna lysa röda ändå så länge sommarnatten varar. Skalderna tala om mystik och se älvor och annat, därför att de icke kunna se tydligt nog i snåren. Men mera mystik är det med färgen. Jag tycker riktigt att färgen glöder under nattens täckelse, att skogen är en kalospinterokromatokrene, fast den inte skriker ut sina hemligheter som om dagen.
Det är sant — älvor äro ju omoderna nu.
* * * * *