— Känner ni Konrad, baron Konrad, o, sån en trevlig kar! Han var här förra mån, o, vi hade så trevligt, så. — Ska vi inte äta frukost i morgon tillsammans? O, de finns så många trevliga reståranger, riktigt trevliga, o, jaa då.
— Kanske det! Men nu måste vi gå.
— Gå?! Nu?! Men ja ä inte ledig förrän klockan två! Sångerskorna måste stanna kvar i lokalen tills den stängs, jaa då! Ska ni gå nu? Ä nej! Men ni bjuder väl på en stout till? Tänk, att ni ska verkligen gå, o, dä tråkit, riktigt tråkigt, så trevliga karar!
Hon fick sin stout.
— Adjö nu! Far inte illa med er. Far tillbaka till Stockholm, det är mycket bättre.
— Ståckålm, o, neej då! O, man klarar sej mycket bättre här, då man kan språket, o, så många språk! Franska, tyska, engelska! Å, ja tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand självandes! Gifta sej! O, neej då! Man ä välan inte fnåski, neej då! Bjuder ni på frukost i morgon? O, ja har en bicykel, vi kan åka bicykel ut nånstans —
Vi voro redan ute på gatan och kvinnosakskvinnans svada höggs av av dubbeldörrarna, som föllo igen.
Genom den växande trängseln arbetade vi oss ned till hamnen och en halvtimme senare sutto vi i röksalongen vid en grogg på väg hem till Ståckålm.
GRISSLEHAMNSLIV.
Kalle Andersson och jag äro ute med snäckan och vättarna i det brännande solskenet för att få oss en pracka — delvis — och delvis emedan det är omöjligt att vistas på land, ty luften som våra lungor pumpa i sig är glödande och vinden är död. Jag klär av mig utanför Loskäret och ror naken in under Storkubben. Jag söker reda på en bra sten och förtöjer båten. Dyningen skvalpar sakta. Tärnorna skrika åt oss som om vi vore fiender. Taxen, som vi ha med oss, hoppar i land och nosar efter något i skrevorna. Kanske har någon utter varit uppe och solat sig med sin avföda.