Hon talade i sträck och på söderflickornas manér, då de vilja tala elegant.
— Nå, men är det inte lite tråkigt ibland ändå? Varför inte resa tillbaka till Stockholm?
— Ståckålm! O, neej då! O, en föskräcklig sta, Ståckålm! Neej då! Neej, jag tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand utan några karar! Jag sjunger bra å har figur å ja reder mej självandes, aldrig skulle jag villa gifta mej, o, neej då, aldrig i live!
En kvinnosakskvinna alltså! Det fanns således dylika utrikes också!
Hon fortsatte:
— Att vara gift med en otäck kar, o, neej då, det passar inte mej! O, jag har klarat mig självandes — det föstås gift kunde ja ju ha varit, jaa då, riktigt gift! Men förlovad har ja varit, riktigt förlovad, jaa då!
— Vem var det med?
— O, han var baron! O, en sån vacker kar, o! Allt vad ja ville fick ja, om ja ville ta en droska, o, ja fick'en mäsamma, jaa då — å en bicykel! — ja sa: Ah, ge mej en bicykel! Nej, sa han, då sa ja genast: ja, då går ja te en annan kar! — O, då fick ja genast, vad ja ville, pengar hur mycke ja ville, tusen, tusen, tusen, jaa då! Å, en hel våning! — vi bodde tillsammans, man gör alltid så här i Amsterdam, då man är förlovad — o, en sån våning, sidenmöbler å speglar me slipning å mahognybord å — o!!
— Nå, men varför gifte ni er inte med honom?
— O, han dog! — Ni ä från Ståckålm? O, ja ä också från Ståckålm — min mamma hade Flaggen å pappa hade brädgård på Söder! O, jaa då! Herrarna ä ju grosshandlare?
— Jaa då!