Det här om hjortronmyren hör strängt taget inte hit, men lika gärna, som man i ett sällskap förirrar sig från samtalsämnet, kan jag ju få dilla ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.
Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag med mitt tallspö och min snara utefter Olagus' damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån torpet. Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde, att någon mördades, och jag sprang uppför branten. Jag stannade framför stugan. Taktfasta, snabba steg ljödo därinnanför — dunk, dunk, dunk, tills de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i mitt öra. Jag sprang in, jag såg Olagus vridande sig i plågor krypa bort till tvåmanssängen.
Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.
Bredvid stod gumman med svetten porlande utför pannan.
— Vad är det fråga om?
— Tänk sej, herrn, en sån jävel! Ja har vatt van sen tretti år å ta mej ett halvstop brännvin på mornarna — å så kommer ja underfund mä, att kärngfan blandar vatten i spriten å dä har ho hållit på länge mä! Jesses jäklar! Gud, va ja slo mej!
Olagus hade upptäckt gummans försiktighetsmått och blivit ursinnig samt förföljt henne genom rummen runt spiseln. Men Olagus hade snavat över en av de höga trösklarna och slagit knät. Nu låg han där.
I hans öga fanns intet spår av hans ungdoms kärlek till hustrun. Där fanns bara hjälplöshet och hat.
Alldeles som hos kultiverade människor.
* * * * *