År gingo. Gumman hade dött och Olagus levde ensam så gott han kunde. Tänk er en gammal torpare som lever ensam utan en kvinna! Han inrättade sitt liv efter helt andra principer än vi ha. Han blev alltmer praktisk. Han kokade varje måndag ihop en stor gryta mjöl och ärter och fläskbitar och kött av fåglar som han skjutit, en olla podrida av vad landet alstrade. Och han kokade av praktiska skäl ihop det så hårt, att han kunde skära det med kniv och ta sig en bit, då han blev hungrig. Inte så dumt!
En dag kom jag till hans stuga. Allt var förfallet runt omkring. Men det stod rök ur skorstenen och dörren var öppen. Olagus var hemma.
I förstugan hörde jag mummel inifrån köket. Olagus gick omkring och svor.
Jag öppnade dörren. Olagus hade blivit en liten vithårig, krokryggig gubbe, som tittade på främlingen med små i smuts inbäddade blåsvarta mullvadsögon. Han höll en björkslya i handen och uppe på spiselkransen stod en katta och sköt rygg. Kattans ögon lyste gröna av hat eller kärlek, vad det nu var.
— Kan han tänka sig — den jävla kattan! Hon har fått vana att gå opp i grytan å göra ifrån sej. Dä förstås, att dä gör mindre för jag kokar'et så hårt, men nog ä dä faen! Ja, si fruntimmer! Gör dä samma om di ä djur eller människor, samma släkte ä di! Alltid ska di fördärva dä en karlstackare behöver — men nog har en rättighet å bli förbannad, när di ger sej opp i maten!
* * * * *
Jag vill alltid komma ihåg Olagus' stuga och stalpet och forsen och kräftorna och gäddorna. Där målade jag min närapå första tavla, grönt i grönt. Färgen blev tjock som Olagus' gröt, men jag vill påminna mig att där fanns något av Småland i den. Åtminstone fanns där ingen teknik.
JULSEGLATS.
Dagen för dopparedan, och än ligger kostern i hamnen! Blåisen skär, som den vore av stål och nöter och gnager. Snön ligger tung på kapp och på däck, och styv som av järnplåt vilar storn på sin bom, ty sist när vi kryssade nordvart, höllo vi fullt i en by, som jagande bister och blåsvart sprutade skummet till gaffeln och small som hagel mot duken.
Snart skall kostern dragas i land att vila till våren, men låt oss pröva ännu en dans medan riggen är uppe! Stark står Nordan och kall och skoten kyla i näven, men med vantarna på och luvan ned över örat, fårskinnsvästen och skor med mjukt och värmande lapphö och en sup vid hård bidevind, när det biter i näsan, reder sig människan gott. Från däcket skotta vi yrsnön, hissa och staka oss ut om udden, och fyllande seglen vänliga kårar från land ge oss fart. Vi svänga om Loskär, lovande upp mot en by, som pressar skutan på sida. Vattnet forsar på däcket i lä och det knakar och knarrar djupt i skrovet och knastrar i skot och skramlar i rundhult.