Livet är härligt ändå, trots allt, när jag känner i handen rorkulten leva, som hade han själ, och när sjöarna spotta pärlande skum över lovarts bog och det darrar i stagen, grågröna sjöar vältra sig fram och krusande kårar födda i fjärran svepa förbi och försvinna i fjärran. Hej! Där skvätte en sjö mot lovarts låring, och blixtsnabbt tar jag emot dem med ryggen och snart står håret i nacken styvt av is och ett pansar av is har lagt sig på rocken. Däcket glänser av is och klyvarn är tumstjock vid peket, liken svälla, och sprött det klirrar i skot och barduner när vid en gir de slappna ibland och sträcka sig åter. Men i salongen skönt i pälsarna vila de andra, medan på spritköket brinner en glögg. Jag smackar vid tanken. Livet är ljuvligt ändå och än förbarmar sig Herran! — Akta vår glögg! Pass opp för en sjö! Den stegrande skutan stannar som tveksam högst på dess kam, det rycker och fladdrar, sliter ilsket och dånar i storn och smäller i klyvarn, tills med ett stamp det bär nedåt igen, och susande rullar brottet akter i väg. — Gick glöggen?! Gud vare lovad! Langa hit med ett glas och skål för vattnet och jorden, luften och elden och allt som har liv och andas och rör sig! Nu är det jul och det doftar av jul! Nu vända vi, gossar! Ner med rodret och släck på skotet och knuffa på bommen, blocket är som en skalle av is! Nu länsa vi hemåt. Skymningen sänker sig ren över sjön, och bakom de vita stränderna flammar i rött och i guld från den sjunkande solen. Vänligt ur stugorna tindrar ett sken från härdarnas brasor, blinkande muntra löften om jul, och när stjärnorna tändas glida vi in i vår hamn —
MONSIEUR PERNELET.
När den stora glasbassängen med de tjugufem krokodilerna sköts in på arenan, tystnade sorlet i hela cirkus. Det var verkligen för en gångs skull ett originellt nummer och den lika originelle förevisaren, Monsieur Pernelet, måste vara en djärv karl.
Under frenetiska applåder steg han upp i bassängen till de krälande vidundren som hälsade honom med att smälla ihop sina ohyggliga käkar. Hans enda vapen var en liten käpp, med vilken han avvisade de närgångna. Det gällde att se upp, ty vid minsta förbiseende hade han varit förlorad. Hade han halkat skulle han ha varit en död man inom några sekunder, och inom några minuter skulle icke så mycket som en byxknapp varit kvar av hela herr Pernelet.
Nu började föreställningen. Krokodilerna skulle matas. En medhjälpare kom med kött och krokodilerna började kräla uppför herr Pernelet, som slängde in bit efter bit i de vita gapen. De höggo efter hans fingrar och ansikte, ty för en krokodil är det icke stor skillnad mellan olika slags kött. Med den lilla käppen parerade han skickligt de smällande huggen av de närmaste medan han sparkade undan dem som ville åt hans ben.
Han kastade ett stort stycke mitt ibland krokodilerna och vattnet i bassängen förvandlades ögonblickligen till vitt fräsande skum. Det stänkte högt i luften och genom de gröna glasväggarna skymtade då och då de stridandes kroppar. De väldiga stjärtarna piskade vattnet och smällde ilsket mot varandra och bassängväggarna. Herr Pernelet steg ur bassängen och ur den skummande oredan och vimlet bände han så småningom med en stång upp två krokodilhuvuden över vattenytan. De beto i var sin ända av köttstycket och piskade förtvivlat floder av vatten över förevisaren.
Emellertid var matningen slut och herr Pernelet steg åter upp i sitt och krokodilernas element, där han satte sig på ryggen av den största, en hundratjugufemåring med munkorg. Denne reagerade mot ryttaren och sökte kasta av honom. Nå, ritten varade ju ej så långt stycke, och herr Pernelet höll sig kvar.
Genom förmedling av cirkusens sekreterare, kom jag att göra bekantskap med Mr Pernelet. Jag fick tillåtelse att från nära håll betrakta krokodilerna. Vi träffades ute i ryttargången.
Mr Pernelet kom, och vi betraktade krokodilerna tillsammans. Han talade franska med spansk accent, en underlig pidginfranska, en blandning av franska, spanska och italienska och dålig tyska.
Han bar en sombrero och hans hy var mörkbrun. Hans kinder voro fulla av ärr och ungefär vartannat finger var borta. Jag bjöd Mr Pernelet på en whisky — men först måste vi betrakta krokodilerna på ännu närmare håll. Vi gingo till bassängen.