— Maura! attendez!!
En av Mr Pernelets väninnor kom fram med öppnat gap och väntade på en köttbit som hon också fick. Negro! Venez!!
Hundratjugufemåringen närmade sig, han som bar munkorg. Näsan låg över vattnet och ögonen lurade hemskt.
Jag stod och beundrade Mr Pernelets krokodiler. Han visade mig, hur de kände sina namn. Jag frågade om han inte ville komma genast som gäst på den där whiskyn, och han kom.
Nu låter jag Mr Pernelet tala.
— Ni är artist! Jag är lycklig att träffa en människa som er. Jag är också artist fast på ett annat område. Jag sysslar med krokodiler — det är också en uppgift. Skål på er!
Jag skålade med Mr Pernelet.
— Hur har ni egentligen kommit på idén att ägna er åt krokodiler?
— Monsieur, varje människa har sin uppgift. Jag var sjökapten, jag kom på en engelsk skuta ned i Röda Havet. Vi strandade och jag kom i land, jag hade pengar och rustade en expedition. Ni förstår — att gå månadtals under tamarinder med lianer och apor i och icke se himlen under månader. Ormar! Och skorpioner! Vi levde på svarta apor och leoparder — ni förstår — och i kärren fanns flodhästar och pelikaner. Det var där jag fångade krokodiler! Jag hade 50 stycken från början, som jag släpade med mig genom urskogen. Mat? Herre Gud! De levde av mina negrer och ibland av aporna, som jag sköt. Monsieur! Jag är själv en krokodil!
— Men monsieur ser inte precis ut som en krokodil!