Vid Marie-Louises kröning, det napoleonska väldets kulmen, kommo de båda makarna till Paris, där de väckte mycken uppmärksamhet genom sitt lysande uppträdande och sina självsvåldiga upptåg. En gång under en stor bal voro båda plötsligt försvunna, och när man fann dem, voro de sysselsatta med att tillsammans hoppa jämfota ner för en trappa i palatset. Vid den fasansfulla eldsvådan hos ministern Schwarzenberg tog Jérôme utan betänkande Catherine på sina armar, skyndade ut ur palatset ner på gatan, där han slängde sig upp i första bästa åkardroska och körde henne hem. Efter återkomsten från en resa i Belgien, som de företogo tillsammans med den nya kejsarinnan, bodde Jérôme och hans maka i Eugène Beauharnais' vackra palats vid Rue de Lille. I Jérômes händer blev detta ett sagoslott, där borden dignade av läckerheter och dansen tråddes under anförande av honom själv, förste dansör och kåsör, klädd som en verklig sagans prins i vit silkesdräkt, överströdd med brokiga ädelstenar, och med svart sammetsbarett, kantad med diamanter och prydd med stora hängande vita plymer.
Men detta var endast en kort minut av bedräglig ro under alla de skakningar, som Jérôme och hans konungadöme voro utsatta för. Redan hans förhållande till Napoleon kunde aldrig bliva verkligt gott. Ty i grunden betraktade Napoleon konungen av Westfalen endast såsom ett slags prefekt i en fransk provins. Han utnämnde hans ministrar, förfogade över hans trupper, kontrollerade hans finansväsende — med förfäran konstaterade Napoleon att av landets hela budget, 25 miljoner, fem miljoner åtgingo för Jérôme och hans hov — ja, tog ifrån och lade till landområden i Jérômes rike efter gottfinnande. Av tonen i deras brevväxling ser man, hurusom Napoleon behandlade sin broder mest som en olydig eller förvillad son, medan Jérôme vanligen använde en undfallande och tacksam ton, för att någongång plötsligt strama upp sig och högdraget erbjuda sig att avstå från sin kungavärdighet. Men vanligen uttrycker han sig på detta sätt: "Jag upprepar det, jag tager aldrig ett steg utan förhoppningen, att Ers Majestät skall säga: aldrig har min bror Jérôme gjort mig någon sorg." Och säkerligen menade Jérôme det också — åtminstone då han skrev det. Men om Jérôme ock var en föga allvarlig regent, och de nyttiga reformer, som genomfördes i Westfalen, helt och hållet voro Napoleons verk, så behandlade denne å andra sidan hans rike med ytterlig hänsynslöshet, så att Jérôme i ett brev kunde säga: "Det är genom Le Moniteur, som jag fått veta, att jag förlorat fjärdedelen av mina stater, tredjedelen av mina inkomster och alla mina flodmynningar, utan att det kommer ett ord från Ers Majestät för att lugna mig eller säga: ni skall uppföra er så eller så."
Under fälttåget 1809 anförtrodde Napoleon Jérôme överbefälet över en armékår. Napoleon hade redan misslyckats med att göra Jérôme till amiral, och det gick nu ej heller bättre att söka göra honom till en användbar general. Jérôme hade heller inga insikter i militäryrket, hans sorglösa lynne gick illa ihop med disciplinens bud, och efter det han vistats ungefär en månad på krigsskådeplatsen måste Napoleon avsätta honom samt åt Junot anförtro ledningen av hans trupper.
Vid Napoleons förberedelser för det ryska fälttåget anhöll Jérôme ivrigt om ett överbefäl, och han förband sig att till "la grande armée" bidraga med två divisioner av egna trupper. I tillfredsställelsen över Jérômes nit biföll Napoleon hans begäran. Dessutom välvde Napoleon planen att, sedan han slagit Ryssland, återställa konungariket Polen samt göra Jérôme till Polens konung, under förutsättning, att denne först utmärkt sig i fälttåget. Från början av 1812 var hela Westfalen förvandlat till ett läger. Vid fälttågets början blev Jérôme överbefälhavare för arméns högra flygel och hade under sig Vandamme i spetsen för westfalarna, Poniatovski för polackerna och Reynier för sachsarna. Jérômes uppgift i fälttågsplanen var att hålla Bagration skild från ryska arméns huvudstyrka och kringränna honom. Senast den 29 juni skulle Jérôme stått i Grodno, men i stället förspillde han sin tid med tvister med Vandamme, som han avsatte mitt under brinnande krig. I förbittrade brev till Jérôme gav Napoleon honom skulden för att hela krigsplanen blivit fördärvad. Bagration lyckades också förena sig med Barclay de Tolly, och ånyo måste Napoleon avsätta Jérôme samt på hans plats ställa en annan — Davoust.
Men även i sitt tillfälligt sammanbragta rike med dess tyska befolkning hade Jérôme allvarliga konflikter att bekämpa. Verkningarna av revolutionen, vars vågsvall lyft den bonaparteska dynastien upp till troner och kungavärdigheter, hade behövt en viss tid för att komma till synes hos de folk, till vilka det revolutionära Frankrike genom sina propagandakrig velat bära sina frihets- och jämlikhetsidéer. Ett av de första utslagen av den nationella rörelsen i Tyskland skulle komma att rikta sig mot Jérôme. Dörnbergska resningen inträffade just vid ett av hans regementen, och major Schill med sin friskara gjorde även en attack på Westfalen. I ett märkligt brev av den 5 december 1811 till Napoleon skildrar Jérôme med förvånande skarpblick de sociala förhållandena och den nationella stämningen i Tyskland. Det visar, hur Jérôme hade öppet öga för vad som skulle kunna växa fram ur denna folkstämning. Efter en exposé av vad han kallar "folkens olyckor" utbrister han: "Denna bild är sann i alla dess delar. — — — Jag är ställd i mittpunkten av faran, men jag är alls icke rädd för egen del, jag vet, att det finnes nödvändiga olyckor, som endast äro vägen till bättre förhållanden."
År 1813 skulle också Jérôme själv få bli vittne till, huru hans farhågor besannades, och hur hans rike störtade samman som ett korthus.
Redan före slaget vid Leipzig hade de allierade två gånger intagit Cassel, och efter det stora folkslaget i oktober 1813 kunde Jérôme ej längre kvarstanna i sitt rike. Han hade sänt Catherine i förväg till Frankrike och följde själv efter, medtagande det mesta möjliga av penningar, juveler och dyrbarheter. Den 14 november 1813 anlände Jérôme till Paris, varefter han installerade sig på slottet Stains nära Saint-Denis, som han köpt.
Efter Napoleons abdikation begåvo sig Jérôme och Catherine till Triest. Konungen av Württemberg hade nu, när olyckan bröt in över Jérôme, föreslagit sin dotter att hon skulle skiljas från sin make, mot vilken hon hade så många välgrundade förebråelser. Men motgångarna hade tvärtom fört makarna närmare till varandra, och med orubblig kärlek stod Catherine på Jérômes sida. I Triest, där de fingo tillstånd att bo, föddes deras första barn, Jérôme-Napoléon-Charles.
Under de hundra dagarna skyndade Jérôme åter till Frankrike. Även nu erhöll han kommandot över en division, och nu förvärvade han sig även för första gången en smula krigarära — han utmärkte sig både vid Charleroi och vid Waterloo. Men snart hade Napoleons stjärna fördunklats för alltid. Efter att någon tid hava vistats i Württemberg hos sin svärfar, fick Jérôme tillstånd att återvända till Österrike. År 1823 flyttade han med sin familj till Rom, och år 1831 till Florens, där Catherine dog 1835.
Jérôme erhöll år 1847 Louis-Philippes tillstånd att återvända till Frankrike, och efter februarirevolutionen trädde han till och med i fransk tjänst, han blev nämligen utnämnd till guvernör för Invalidhotellet. Efter statskuppen 1852 utnämndes han till president i senaten och fick — den enda av syskonen — uppleva, att brorsonen axlade kejsarmanteln med de gyllne bien och omgav sig med de kejserliga örnarna. Han tillerkändes även av Napoleon III eventuell rätt till tronföljden.