Under våren 1791 inkommo ofta till nationalförsamlingen, stadsmyndigheterna och nationalgardets chef varningar och angivelser i detta ämne. De revolutionära tidningarna sysselsatte sig också gärna med frågan om konungens eventuella flyktplaner. Mycket uppseende väckte bland annat publicerandet i Frérons tidning "L'Orateur du peuple" av ett förment brev från Marie-Antoinette till "före detta prinsen av Condé", vilket Fréron föregav sig hava erhållit av en flamländsk dam. Detta brev skulle på sin tid hava av en viss madame de Rochechouart visats för en annan dam, vid namn Benoit, i syfte att övertyga denna senare om att drottningen verkligen umgicks med flyktplaner.
Det råder ej tvivel om, att ej det publicerade brevet är ett falsifikat, en pamflett bland många andra. Den som läst ett enda brev av Marie-Antoinettes hand ser strax att tonen i denna tarvliga skrivelse ej är drottningens klara, kloka och nästan manliga uttryckssätt. Men såsom illustration till det hat, som framkallat denna förfalskning må några rader därur anföras: "Hör nu på," heter det i brevet, "hur min tjocka gubbe ämnar resa, så snart alla våra trogna bli färdiga. Vi ha beslutat att låta göra en vagn i form av en vanlig hyrvagn, och låta köra oss av en man förklädd till hyrkusk, samt bege oss två mil utanför Paris. Vi resa till det wallonska landet och taga vägen från Philippeville till Malplaquet och från Malplaquet till Bonsecour fyra mil från Mons, för att komma till Maubeuge, ett slott tillhörigt greve de Croy och färdigt att emottaga den kungliga familjen. Konungen reser i en vagn med sin son, jag åter på mitt håll tillsammans med madame Elisabeth. Vi ämna också taga var sin vagn, jag tillsammans med en av mina väninnor och madame Elisabeth, Monsieur och Madame särskilt för sig." Man ser att när de revolutionära parisarna föreställde sig huru konungaparet skulle företaga sin flykt, de gissade ganska rätt. Så ungefär skulle den också senare utföras, utom att man förfor mycket mindre klokt, än fienderna föreställde sig.
Vid sina underhandlingar med Ludvig XVI och vid flyktens ordnande hade Bouillé mycken hjälp av en generalstabsofficer, vars namn man ofta ser i brevväxlingar från denna tid, baron de Goguelat. Han hade vunnit en uppseendeväckande ryktbarhet genom att en gång i konungens egen våning i väntan på audiens öppet förolämpa konungens kusin, den för sitt lastbara liv beryktade Philippe d'Orléans, sedermera medborgaren och konventsmedlemmen Égalité. Likt föregående hertigar av Orléans fronderade denne öppet mot konungamakten. Särskilt drottningen hade han svurit ett oblidkeligt hat allt sedan hon offentligen brännmärkt honom genom att åstadkomma skilsmässan mellan hans dotter och konungens brorson hertigen av Angoulême. Om det även var osant att Goguelat vid sagda tillfälle hade varit direkt inspirerad av drottningen, så är det dock säkert, att han genom att sålunda kasta sin handske i ansiktet på hennes dödsfiende vann hennes speciella bevågenhet.
Det tyckes som hade Goguelat varit den person, till vars diskretion och tilltagsenhet ordnarna av konungaflykten främst hade satt sin tillit. Bouillé använde honom såsom underhandlare och även hans mera försiktige och betänksamme medhjälpare, den svenske greven Axel von Fersen var nöjd med Goguelat — "det är en säker man", skriver Fersen om honom till Bouillé en gång i maj, "man måste endast dämpa hans iver en smula". Och en annan gång: "Försök, om det är möjligt, att ej sända greve de Choiseul hit (till Paris), det är sant, att ingen är så tillgiven som han, men han är en ung man, ett brushuvud, jag är rädd för någon indiskretion från hans sida — han har alltför många vänner och släktingar och dessutom kanske någon liten älskarinna, som han vill rädda. Sand hellre Goguelat under någon förevändning till Duportail." [Frankrikes dåvarande krigsminister] Fersen insåg dock snart att han misskänt Choiseul, som Bouillé redan tidigare avsänt till honom — och skriver i juni att han är "mycket nöjd" med honom.
Ur brevväxlingen mellan Axel von Fersen och Bouillé framgår i all dess klarhet den oerhörda nervositet, den oro, de tvivel med vilka själva igångsättarna av flykten under månader avvaktade dess slutliga förande i hamn. Villkoren för att något skulle göras var för det första att man erhöll tillräckligt med pengar att röra sig med, att — vilket var ännu viktigare — man skulle få någon garanti för att österrikiska hjälptrupper mottogo konungen vid gränsen, samt att dagen för avresan skulle bli bestämd så långt förut, att ingen rubbning behövde ske i de gjorda förberedelserna. För eftervärlden som vet, att kejsar Leopold ej hade gjort några som helst anstalter för hjälptruppers avsändande, ter det sig bedrövligt att se huru i grunden hela planen baserades på dessa truppers befintlighet, att följa hela känsloskalan från medlet av april, då man ännu tyckes ha betvivlat Österrikes goda avsikter och till början av maj, när Goguelat återvände från en av sina hemliga resor till Paris med den hugnesamma — och så bedrägliga — underrättelsen, att de önskade kejserliga trupperna från och med den 12 juni skulle befinna sig vid franska gränsen, d.v.s. i Arlon! Intill sista stund hade man ävenledes grundade skäl till oro för att konungafamiljens brist på precision skulle omintetgöra hela det nät av försiktighetsmått, som man knutit kring deras färd. Bouillé och Fersen giva upprepade gånger i sin korrespondens luft åt denna ängslan för att i sista stund ett dröjsmål skulle uppstå. "Allt blir omöjligt" om man överskrider maj månad, skriver Bouillé den 18 april, "liksom varje företag vore vansinnigt, om kejsaren ej sänder 10-12,000 man! Den 28 april svarar Fersen, att konungen blir färdig att resa först under senare hälften av maj månad, och att han är besluten att ej längre uppskjuta resan — man måste vänta till den femtonde för att få ett svar från Spanien". Den 9 maj varnar Bouillé Fersen för att uppskjuta resan längre än till 1 juni. Den 26 maj skriver Fersen: "Konungen vill resa under första veckan av juni, ty just vid den tiden erhåller han två miljoner livres av civillistan." Den 29 maj heter det: "Avresan är fixerad till den 12 i nästa månad. Allt är färdigt och de skulle ha rest redan den 6 eller 7, men de två miljonerna utbetalas först den 7 eller 8 och dessutom har Dauphin en kammarjungfru, som är mycket demokratisk, och som reser först den 11!"
Under allt detta hade man emellertid fastställt flyktplanen, som även av konungen sanktionerats. Färden skulle ställas på följande sätt: Från Paris till Meaux 10 mil; från Meaux till Ferté-sous-Jouarre 5 mil; vidare till Montrail 9 mil, till Châlons-sur-Marne 14 mil, från Châlons till Sainte-Ménehould 10 mil, från Sainte-Ménehould till Varennes 5 mil, vidare till Dun 5 och till Stenay tre mil samt slutligen den lilla sträckan om två mil från Stenay till Montmédy. Denna väg, som omfattade inalles 61 mil, ansågs som den säkraste och kortaste. Om konungafamiljen avreste på natten och fortsatte färden genom hela den därpå följande natten kunde man räkna på att komma fram under loppet av det andra dygnet.
Med de penningar, som Ludvig XVI hade ställt till Bouillés förfogande — denna miljon som översänts till honom i hemlighet i ett paket vitt taftsiden — hade denne emellertid vidtagit anordningar för att säkerställa flykten. Goguelat hade på uppdrag av honom undersökt vägarna i de trakter, där man kunde misstänka att dessa ej voro farbara.
Bouillé själv hade fördelat trupperna på de olika orterna. Utom de trupper som han förlagt i Montmédy, och vilka han utöver det vanliga artilleriet försett med 16 kanoner, hade han fördelat de skvadroner, som ej ännu hade "deserterat" å olika orter med små avstånd från varandra invid den väg, där konungen skulle färdas fram — det var inalles 12 bataljoner infanteri, allt utländska trupper, samt 23 skvadroner kavalleri. I Stenay förlade han sina, som han ansåg, pålitligaste tre skvadroner vilka bildade det s. k. kungliga tyska regementet, i Dun en skvadron husarer, och en annan dylik i Varennes, samt tvenne skvadroner dragoner i Clermont under befäl av en ung officer, Charles de Damas, till vilken han hyste den mest orubbliga tillit. Under förevändning, att Bouillé väntade en större penningtransport från Paris skulle Damas på den märkliga dagen föra ett detachement till Sainte-Ménehould. Ett annat, bestående av 50 husarer, skulle från Varennes skickas till Pont-de-Sommevelle, en ort mellan Châlons och Sainte-Ménehould. Hela vägen från Pont-de-Sommevelle till Sainte-Ménehoidd var sålunda kantad med trupper.
Det förefaller som hade Fersen ej fullt litat på Bouillés besinningsfullhet. Gång på gång varnar han i sina brev denne för att göra något som väckte uppseende. "Det bästa är att ej vidtaga alltför många försiktighetsmått", skriver han, "huvudsaken är att allt går snabbt och hålles absolut hemligt, och om ni ej är alldeles säker på edra trupper, är det bättre att ej alls använda dem, eller åtminstone att ej förlägga några på denna sidan Varennes för att ej väcka för mycken uppmärksamhet i trakten." Särskilt tyckes han ha varit orolig för Châlons: flera gånger varnar han för att där förlägga trupper — och det visade sig även senare att Fersens oro i denna del ej var oberättigad, om ock igenkännandet i Châlons ej hade samma följder som i Varennes.
Den 27 maj erhöll Bouillé från konungen underrättelse att flykten ännu en gång blivit uppskjuten, denna gång till den 19 juni, samt att han ämnade resa med hyrvagn till Bondy, det första posthållet från Paris, för att där sätta sig upp i den enkom tillverkade vagnen — ett projekt som dock sedermera övergavs. När timmen för flykten sedan slutligen kom, satte sig konungafamiljen i den stora och uppseendeväckande vagnen redan vid Rue de Clichy, där den höll utanför ett hus, som beboddes av en ung engelsman, Crawford, vän till Axel von Fersen och denne behjälplig vid flyktens anordnande.