36. Till lifwets fröjder.
Hwarför truga på mig talkonst.
Och lagfarenhetens reglor?
Hwad angå mig slika glosor,
Som ej till det minsta båta?
Lär mig heldre dryckeskonsten,
Att jag ljufwa bägarn tömmer;
Lär långt heldre mig att leka
Med den gyllne Aphrodite!
Gråhår hufwudet bekransa:
Hit med win, med watten, gosse,
Söf mitt sinne, att det slumrar!
Innan kort du mig begrafwer
Och den döde intet åtrår.
37. Till Wåren.
Se, hur skönt till wårens möte
Rosor utströs af Behagen!
Se, hur böljan sakta, sakta
Tynar af på hafwets spegel!
Se, hur anden kring lofwerar.
Se, hur tranan gör sin wandring!
Solen står så klar på fästet,
Molnens alla skuggor jagas,
Åkerns teg sin fägring röjer.
Ren olivens frukter mogna,
Rankan festligt sig bekransar,
Under hwarje blad, hwar blomstjelk
Tittar fram en liten drufwa.
38. Till sig sjelf.
Jag gammal är, men dricker
Långt mera än de unga.
Och, gäller det att dansa,
Min winsäck ät min dansstaf,
En annan har jag icke.
Den som är böjd för strider,
Wälan, han fritt må strida.
Bär hit, du gosse, bägarn,
Sen du behörigt blandat
Det håningsöta winet!
Jag gammal är, men dansar
Likt Bakchos' fosterfader
I kretsen af de unga.
39. Till sig sjelf.
När jag druckit drufwans safter.
Tändes glädjen i min hjerta,
Som till Sångmöns dyrkan waknar.
När jag druckit drufwans safter,
Strax bekymrens skaror flykta,
Och de anslagsfulla tankar
Till den storm, som hafwen upprör.
När jag druckit drufwans safter,
Sorgförjagaren Lyaios
Under wårens blomsterdagar
Lär mig dansa, winberusad.