31. Till sig sjelf.
Wid gudar, låt mig dricka,
I fulla klunkar dricka.
Ty rasa, rasa will jag!
Ock rasade Alkimaion,
Samt barfotad Orestes,
Som egna mödrar dräpte.
Men jag, som ingen dräpit.
Sen jag har tömmt pokalen,
Will rasa, rasa will jag.
Förr rasade Herakles,
Med fasanswärda kogret
Och Iphiteiska bågen.
Så rasade ock Aias.
Med egen sköld bewäpnad,
Då Hektors swärd han swängde.
Jag med en krans i håret
Och en pokal i handen,
Ej swärd, ej heller båge,
Will rasa, rasa will jag.
32. Till sina älskarinnor.
I fall du löfwen alla
I skogen räkna mäktar,
Och räkna böljor alla,
Som gå i oceanen:
Dig ensam jag förordnar,
Att mina flickor räkna.
Ifrån Athen att börja,
Skrif tjugu älskarinnor,
Dessutom femton andra.
Och sedan från Korinthos
Skrif hopar uppå hopar;
Det ligger i Achaia,
De sköna flickors hembygd.
Skrif upp bland Lesbierna,
Och allt från Ionierna,
Från Karien och Rhodos,
Twåtusen älskarinnor. —
Hwad nu? — skrif, skrif du bara!
Jag än ej Syriens flickor.
Ej än Kanobos' räknat.
Ej Kretas, som besitter
All fägring, och der Eros
I hwarje stad har fester.
Will du jag ock skall räkna
Från Indien och Baktra,
Och utanför Gadeira,
Mitt hjertas herrskarinnor?
33. Till Swalan.
Du kommer, goda swala,
Hwart nytändt år tillbaka,
Och bygger bo om wåren;
Till wintern res du hädan
Till Nilen, eller Memphis.
Men Kärlek alltid bygger
Sitt bo uti mitt hjerta.
En Lusta ren har wingar,
En annan gömms i skalet,
En är till hälften utkläckt,
Och oupphörligt pittra
De små med öppna munnar.
De mindre kärleksungar
Utaf de större matas.
Och knapt de hunnit wexa,
Förrän de wärpa sjelfwe.
Hwad skall jag ta mig före?
Ej mäktar jag så många
Eroter härbergera.
34. Till en Flicka.
Spring icke undan, Flicka;
För Gubbens gråa lockar!
Sky ej, ehuru du eger,
Din ungdoms fulla blomma
Den gamle mannens kärlek!
Se, hur de hwita liljor,
Att öka kransens wärde,
Med rosor sammanflätas!
35. Zeus och Europa.
Den oxen här, o yngling,
En Zeus mig tyckes wara;
Ty han ju bära på ryggen
Den flickan ifrån Sidon,
Far öfwer wida hafwet,
Och skär med hofwen böljan.
Ej nånsin någon oxe,
Som utur hjorden flyktat,
Än simmat öfwer hafwet
Om icke han allena.