Particula 2
ABOAE, typis Frenckellianis.
13. Till sig själf.
Dig, tjusande Kybebe
Sen han din kärlek gäckat,
På bergen Attis ropte,
Som det berättas, wansinnt;
Wid Klaros' källrand andra,
Knapt lagerkrönte Phoibos'
Drakelbölja druckit,
Förrn utom sig de skria.
Jag åter, ljuft berusad
Af drufwan och essencen,
Och af min älskarinna,
Will ock, will ändtlig rasa.
14. Till Kärleksguden,
Jag måst, jag måste älska:
Till älskog mante Eros;
Jag war nog obetänksam,
Och lydde ej dess maning.
Men han, firar tog han bågen,
Tog ock sitt gyllne koger,
Och bjöd mig på ett enwig.
På skuldrorna jag lyfte
Mitt pansar lik Achilleus,
Mig tog båd sköld och lansar,
Och kämpade mot Eros.
Han sköt; jag flydde undan.
När han ej några pilar
Mer egde qwar, i harmen
Han sköt sig sjelf, för pilen;
I midten af mitt hjerta
Han trängde: jag war slagen.
Förgäfwes bär jag skölden,
Hwad båta yttre wapen,
När striden står derinne?
15. Der sorglösa lifwet.
Ej bryr jag mig om Gyges,
De Sardiers rika konung,
Mig aldrig afund fängslat,
Ej furstars guld jag åtrår.
Mig lyster, att med oljor
Begjuta skägg och haka,
Mig lyster, att med rosor
Min tinning skönt bekransa.
Jag lefwer blott för dagen;
Ho wet, hwad sker i morgon?
Alltså, förrn himlen mulnar,
Så drick och håll dig rolig,
Ock offra åt Lyaios,
Att ej en krämpa kommer,
Och bjuder: "stopp! ej mera!"
16. Till sig sjelf.
Du sjunger Thebes strider,
En annan de Troianska,
Jag fältslag, dem jag tappat.
Ej rytteri mig slagit,
Ej fotfolk eller flotta:
En ny, helt annan krigshär,
En här af ögon war det.