22. Till Bathyllos.
Sätt dig ned, o min Bathyllos,
Här i skuggan! Skönt är trädet.
Och de späda löfwen darra
Uppå spenslig qwist för winden.
Och med sakta sorl i nejden
Källan till sig alla lockar.
Ho kan se och ej besöka
Sådan lustort? billigt frågas.
23, Till rikedomen.
Förmådde gyllne skatter
Åt menniskan ge lifwet,
Jag gömde dem med omsorg,
Att döden, när han kommer,
Må ta sin del och wandra.
Men då nu ingen dödlig
Kan åt sig köpa lifwet,
Hwi suckar jag förgäfwes?
Hwi höjer jag min klagan?
Är jag bestämd till döden,
Hwad kan mig guldet båta?
Man unne mig att dricka,
Att dricka ljufwa winet
I goda wänners samqwäm.
Och uppå mjuka bädden
Få Kypris' bragder öfwa.
24. Till sig sjelf.
Som jag är en dödlig boren,
Skapt att wandra lifwets bana,
Wet jag blott den tid som flyktat.
Wet ej kommande sekunder.
Lemnen mig i ro, bekymmer!
Jag med er har intet otaldt.
Förrn mig döden öfwerraskar,
Will jag skämta, le och dansa
Med den tjusande Lyaios.
25. Till sig sjelf.
När min pokal jag tömmer,
Bekymren slumra alla.
Hwad angå mig bekymren,
Hwad mödorna och qwalen?
Dö måst jag, mot min wilja.
Hwi då mitt lif förspela?
Friskt låt oss tömma bägarn,
Den åt Lyaios wigda!
Ty medan den wi tömme,
Bekymren slumra alla.
26. Till sig sjelf.
När hos mig Bakchos gästar,
Bekymren slumra alla;
Jag tror mig rik som Kroisos,
Och börjar grannt att qwäda;
Jag ligger murgrönkransad,
Och ler åt hela werlden:
Ställ till, slå i! Jag dricker!
Bär hit pokalen, gosse!
Jag ligger heldre rusig,
Än bäddad ned i grafwen.