— Markis gav han sig ut för att vara, sir. Vad säger ni om det?
Herr Sirius hade tappat cigarretten i soffan och märkte det inte.
— Vill ni beskriva denne spanske markis för mig, mr Rightner? frågade han med de vattlagda ögonen på skaft. Vill ni göra det som en personlig väntjänst, sir? För min skull.
— Gärna, sir.
Och så gick Tom, den skojarn, igenom don Ramons signalement utan att stappla på en enda konsonant.
— Det stämmer, mumlade herr Sirius, det stämmer till punkt och pricka. En sådan ärans extra skurk, sir.
— Om ni menar don Hidalgo, så är det alldeles rätt, mr Leftham.
— Haha, skriade herr Sirius och hans hånskratt kom ljuset att blinka, don Hidalgo sade ni, mr Rightner. Don Hidalgo! Don Ramon kallade han sig, när han skojade mig. En spansk caballero, en herre av hästar och slott och servidores och spotska fasoner, som kastar på huvudet så här.
Och herr Sirius visade sig inte sämre än Leo Peolbin att karikera don Ramon.