Nu tog Tom på sig en min, som var så allvarsam att till och med herr Sirius bleknade under ruset.
— Jag förstår, sir, sade han, att vi, ni och jag, varit offer för samme bedragare. Det är en sällsam ödets lek, detta. Men, sir, låt skurken inte slippa oss ur händerna, låt oss bilda ett förbund här, just nu, att krossa mannen, att ge lika för lika, öga för öga, tand för tand, sir, att visa honom vem han stungit haver. — Kypare! En flaska Pommery till!
— Nej, ropade herr Sirius, inte en droppe vin mera, inte en droppe, förrän jag lättat mitt hjärta, förrän ni, sir, fått veta allt om denne don Hidalgo-Ramon. Det är jag skyldig er, sir.
— Kom ihåg att jag inte begärt ert förtroende, sir, hotade Tom Feathertom, kom ihåg att jag ingenting vill höra.
Då blev herr Sirius ursinnig.
— Vill ni inte, hojtade han. Är ni min vän eller min fiende, sir? Nu skall ni höra sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Tom nickade.
— Vet ni vad min don Ramon och er don Hidalgo är? sporde herr Sirius, sluddrande på målet. Han är skaffare, sir.
— Vad för något, mr Leftham?
Herr Sirius höjde rösten ytterligare ett tonsteg: