— Skaffare, sir. Han gör affärer på Madagaskar, goda affärer. Han säljer flickor åt Saraj Daraï, sir, fina flickor, dyra flickor. I går fick han tag i en; hon kostade en del bråk och besvär, förstås, men den släpper han inte under tretusen pund. Och oss emellan sagt, min käre Rightner, det är hon ärligen värd. Ni vet, don Ramon ser ut som en hel pomadburk. Så söt... Han tjusar till de små ungarna, fyrar på med elden från sina batterier och när fästningen faller, så säljer han den för hyggligt pris åt Saraj Daraï. — Se, där fick ni vinet, Rightner, slå i och knussla inte.
Tom skrattade.
— Jag kan inte låta bli att beundra honom i alla fall, don Hidalgo-Ramon. Den sista fisken var nog hårdfjällad. Eller hur, Leftham?
— Jo, lita på det, ni. Hon var bevakad av en gammal narr med pedantiska vanor och glas på näsan, men näsan blev en tum längre, den. Och det var så gott det.
— En storartad affär, Leftham. Skål.
— Skål, käre vän. Jag känner jag börjar bli full. Det hettar i skinnet. Ni får hjälpa mig härifrån. Gud ske lov att jag är kvitt det kräket till spanjor; polisen vet man aldrig var man har i den här stan. Jag skulle haft femhundra pund för besväret att agera sekreterare, och markisen spisade av mig med trehundra. Men gömt är inte glömt. Låt oss dricka. Skål, Rightner.
Herr Sirius tömde en ny pokal till botten. När det var gjort, tappade han bägaren i golvet och somnade utan minsta förberedande anmärkning i sitt hörn.
Tom Feathertom kallade på kyparen, tog upp sin av herr Albert Grenander fyllda plånbok, betalade förtäringen och gick.