Flickans ansikte speglade en livlig oro.
— Skall det komma nu genast? Är det nödvändigt... Alberto?
— Du får verkligen ursäkta, men jag har en smula arbete, som tar sin tid. Är det något ledsamt du har att meddela?
— Det kommer alldeles an på hur man tar det. Jag tycker det är roligt jag. Men du, Alberto...
— Jag?
— ... kanske inte alls tycker det är roligt, du.
— Nå, låt höra i alla fall.
Adorée fick ett plötsligt intresse för sina lackerade tåhättor på kängorna, och jag tog tillfället i akt att smyggranska hennes ansikte. Detta måste vara en fullkomlig skönhet av sydländsk typ, långa, skuggande ögonfransar, en fin, vek mun — som på ett porträtt av Gainsborough — en ansiktsoval efter den mest beundransvärda relief i konsthistorien.
Två sekunder senare slog hon upp sina ögon — och jag slog ned mina.
— Du sade nyss, att du hade mycket att göra, Alberto. Kan vi inte skjuta upp den här förklaringen till i eftermiddag — eller i morgon?