I eftermiddag eller i morgon! Adorée bodde alltså i huvudstaden. Jag erfor en lindrig nyfikenhet att få veta hos vem, men nöjde mig med att kasta fram:
— Det är följaktligen en mycket lång förklaring du går och bär på, lilla Adorée.
Återigen ögonfransarna...
— Den är lång, ja, Alberto. Men den kan nog göras kort också. Bara med några ord.
— Förträffligt! Den korta är just i min smak. Tag den, min tös, men låt det gå fort. Alltså!
Aldrig förr har någon människa slagit sina armar kring mina knän, men det var just vad Adorée med det konstiga efternamnet nu gjorde. Och hennes tunga uttalade följande ord, som alltjämt med sina rullande r ringa i mina öron:
— Låt mig stanna hos dig, Alberto, Alberrrto! Jag har inte någon i hela världen mer än dig. Tant Rissel är död och jag känner ingen, ingen människa...
Jag reste mig upp — häftigt, vill jag tro, ty självbevarelsedriften är gud vare lov även hos den kultiverade individen en impuls av ganska elementär styrka. Vad var detta annat än en överrumpling, en försåtlig och bakslug attack mot ett vapenlöst offer? Vad hade jag med denna unga människa att göra, denna — ja, tösunge, som jag rent par hasard mött en gång på en avlägsen lantgård, någon sorts underligt, främmande appendix till en inte mindre underlig mordbrandsaffär? Fanns det en enda rimlig anledning?...
För övrigt var ju hela saken otänkbar. Ett löjligare projekt har aldrig kastats fram — ens i riksdagen, när debatten rört sig om våra sydafrikanska kolonier. Jag lever bokstavligen som en eremit, ser inte min städerska mer än en gång i månaden och hälsar på min gamla syster, som bor ett stycke ut i Bingen, varje nyårsdag. Även om jag underkastade mig alla personliga olägenheter och tog med mig fröken till hotell Standard vid måltiderna — var skulle jag göra av henne mellan målen; för att inte tala om nätterna? Alldeles oavsett att jag inte har den allra minsta skyldighet...