— Det är det bästa vi kan göra, sir. Ni skall nog vara er tös strax i hälarna ändå, om inte en viss potentat sitter i märket. Har ni en tidtabell?
— Ja, men den gäller bara järnvägarna.
— Det är dem jag vill åt, sir. Vi ta tåget till Lourenço Marques — därifrån är det knappt mer än sex hundra engelska mil till Tajunga. Tänk om vi kunde hinna före ungherrskapet, stå på kajen och vinka välkomna åt dem. Vad säger ni om det, sir?
ELFTE KAPITLET.
Den väntar inte för länge...
Den malagassiske hotellvärden stod bar- och bredbent framför sin disk med händerna på ryggen och rökte pipa. Belåtenheten sken i kapp med olivoljan från hans bronsfärgade ansikte, under det de tjocka läpparna voro i oavbruten rörelse. Det var nämligen inte vanligt att hotellet tillfördes gäster mellan de ordinarie ångbåtsturerna, vilket emellertid inträffat just i dag. Två nabober hade kommit ångande i egen jakt och tagit in i hotellets bästa rum, trots de charmanta salongerna ombord på Lizzi. De båda främlingarna ville vara oberoende av hamnroddarna — och det var alltid bekvämare att bo på två ställen än på ett.
— Var kommer båten ifrån? sporde värden en av matroserna, som förfriskade sig vid en stor mugg öl nere i salen.
— Lourenço Marques.
— Hur lång blir vistelsen här?