Herr Grenander föll ned i en stol. Indianböckernas patos hade aldrig legat för hans naturell och nu såg han endast med förskräckelse den uppsvullna kroppsdelen efter giftinfektionen, stelkrampen, döden.
— Det är ingenting att hänga läpp över, deklamerade Tom. Tillåt mig nu, sir, att som ersättning och styrkemedel presentera för er Sydafrikas mest betrodde slavhandlare — med vitt kött naturligtvis — herr Muftar-Bagrimi från Sambesi. Till er tjänst, sir.
Albert andades häftigt.
— Du har sett henne?
Tom vätte fingertopparna mot sina fuktiga läppar.
— Tänk att det finnes ärligt och moraliskt folk i Tajunga som driver formlig jakt på vita slavhandlare. En sedlighetsförening på Madagaskar, sir, en fanatisk sedlighetsförening med skarpladdade gevär och förgiftade pilar. Det är argument, skulle jag tro. Skriv och tala om det i er tidning, sätt ihop en artikel, så de beskedliga tanterna därhemma blekna av avund — »Madagaskar — förgångslandet, en propaganda mot vita slavhandeln med kulor och krut».
— Tom, har du sett henne?
— Nej, sir, det har jag inte, men jag har sett huset, där hon bor.
— Där hon är inspärrad, menar du?
— Låt oss inte tvista om ord, bad Tom och började lösa upp läderbältet som höll ihop den vita långdräkten. Fröken Villanueva är i säkerhet, sir, och på de närmaste fyrtioåtta timmarna kommer ingenting ont att vederfaras henne.