Ur sin resväska tog Tom fram en jättelik vaselinburk och började avlägsna den malagassiska kulören. Peruken hade han kastat i sängen, den vita burnusen låg på golvet, läderbältet smög sig som en orm kring skrivbordets malträterade fötter. Över alltsammans låg en lukt av härsket flott och nerifrån sjön kom ett väder med en frän odör av brända ben genom det öppna fönstret.
Men herr Grenander, vilkens fem sinnen voro journalistiskt tränade att reagera för allt och värdera allt, såg ingenting, kände ingenting. Hans blickar hängde vid Tom Feathertoms läppar.
Nu tyckte äntligen gossen, att han hållit herr Grenander tillräckligt länge på sträckbänken. Därför gjorde han en sista avdragning med handduken (som fick samma chokladfärg som don Ramons bil vid tullen den 17 februari), vände sig från spegeln och frågade herr Grenander:
— Vad ger ni mig, sir, om vi kan lämna Tajunga i övermorgon med fröken Villanueva?
— Allt vad jag äger och har, svarade herr Grenander allvarligt.
— Gott, sade Tom, mer kan jag inte begära. Kanske jag låter er behålla ett par hundralappar — det beror på mitt humör, när vi gör upp affären; mitt lynne däremot tar mycket livligt intryck av frukostens beskaffenhet. Och nu har ni rättighet att få er rapport, sir.
— Verkligen?
— Spydiga tonfall biter inte på den, som agerat mål för mauserkulor och förgiftade pilar, sir. Nere vid hamnen fick jag snart besked. Sent i går kväll kom en båt från Lourenço Marquez, Ariadne, och satte i land två passagerare, en herre och en efter figuren och rörelserna att döma ung dam. En av hovets scharlakansröda biler plockade upp dem och susade i väg mot palatset.
— Det var hon.
— Utan tvivel, sir, det var hon. Då hela den undersökningen inte tagit mera tid än tjugu minuter, lät jag ro mig ut till Lizzi, där jag förvandlade mig till den infödde slavhandlaren Muftar-Bagrimi från Sambesi. Jag har träffat honom en gång förut och vet, i vilken tonart hans jargong går. Så bar det i väg till Alamabasa.