— Alamabasa?
— Kung Saraj Daraïs residens, sir. Det var gud ske lov en ovanligt korkad malagasser, som hade vakten vid porten, och jag slank in. Men vet ni vad, sir? Alamabasa är inte ett slott, det är en hel liten stad, och där duger det inte att man går omkring och ser ut som man letade efter gatskyltarna. Ni skulle just ha sett mig, sir, när jag vandrade rakt fram över borggården, med näsan i vädret, och hört hur vaktposterna slogo gevärskolvarna i asfalten för min magnifika person.
— Vidare.
— I ett hörn var det på vippen, att jag blivit anammad, men det gick bra. En officer kom fram och frågade:
— Vad gör ni här?
Då sträckte jag på mig och röt:
— Dra åt helvete, karl, och sköt era egna angelägenheter.
Han dök, sir, han dök så fort och ögonblickligt, att det var en fröjd åt det.
Till slut hittade jag, vad jag letade efter — en berusad karl. Ni har kanske läst i den där uppslagsboken, ni talade om i Kapstaden, att malagasserna äro glada i brännvin. Det är en uppgift, som håller streck. Malagasserna äro glada i brännvin, och den jag fick tag i var en av de allra gladaste.