— Min käre Tom, sade han, naturligtvis är jag villig att offra vad som helst för vårt mål, men jag hade bra gärna velat behålla både min kråsnål och min klocka, som äro gamla minnen, gamla värderade minnen, gosse, och från min synpunkt oersättliga.
— Tacka då era fäders gud, att jag inte föll på idén att låna er klocka också. Som balsam på såret efter kråsnålen skall jag emellertid tala om att fröken Villanueva redan i denna stund är underrättad om er härvaro.
Herr Grenander strålade.
— Käre Tom, bad han, förlåt mig det jag sa nyss om kråsnålen. Det var alldeles inte ämnat som någon förebråelse. Hur kunde du komma i förbindelse med Adorée?
— Det var så enkelt som att ta en pris snus, sir. Sjung inga lovsånger för den bagatellen. Medan haremsministern speglade sina ögons förtjusning i er vackra guldnål, tog jag upp ett kort ur fickan och skrev — på spanska — följande enkla ord:
»Var lugn. Jag är här. Frihetens timme slår inom kort.
Undertecknat:
Albert Grenander.»
Så fort jag fått veta, vilket rum er tös bebodde, ställde jag om ett längre samtal framför hennes dörr. Och medan jag klappade om överevnuckan och tryckte ett par guldmynt i hennes feta hand, fick kortet åka in under dörren.
Herr Grenander föll Tom Feathertom om halsen och tryckte honom till sitt hjärta. Redaktören skämdes inte över att hans ögon blevo våta och de guldbågade glasen immiga.