TRETTONDE KAPITLET.
En bukett av bajonetter.
I en stor sal på sitt kritvita slott Alamabasa satt hans majestät Saraj Daraï och hetsade upp sig.
Tronen var inte obekväm, frukosten hade varit förträfflig, förhållandet till franska regeringen, som Saraj med utmärkt resultat alltjämt drog vid näsan, var gott, och om grälet mellan de 179 haremsfruarna lämnade hans excellens haremsministern dagligen de mest tillfredsställande rapporter. I en viss utomordentligt hemlig flygel, bebodd av en lika utomordentligt hemlig dam, hade hans majestät tidigt på morgonen gjort ett utomordentligt hemligt besök och funnit allt i bästa ordning.
Likväl var Saraj Daraï vid osunda vätskor. Orsaken härtill skola vi snart erfara.
— Kalla hit mina skarprättare, väsnades despoten.
Och de bruna kammarherrarna lupo i väg som de oljade blixtar de voro — om man lägger tonvikten på oljan.
Skarprättarna kommo. De voro av hög malagassisk börd och behövde därför inte buga sig mer än sju gånger för härskaren.
Hans majestät betraktade dem emellertid föraktfullt.
— Mina herrar dagdrivare, sade han. I bestjälen statskassan.
Malagasserna bugade sig samtyckande. Ty en sådan förebråelse är uteslutande smickrande på Madagaskar.