Saraj Daraï drog manteln tätare om de bronsskålsliknande knäna (ty det drog från golvet) och fortsatte:
— Att stjäla litet från staten är en dumhet, att stjäla lagom är en dygd, men att roffa åt sig med både händer och fötter är varken en dumhet eller en dygd — det är ett brott, mina herrar. Och varje brott bestraffas, det vet herrarna, bestraffas strängt, skoningslöst.
De båda högtställda malagasserna bugade. De visste detta.
— Jag har inte haft en avrättning på fjorton dar, sade Saraj kort, det är ett klart skoj, och får jag ingen i dag, så må herrarna avrätta varandra. Ajö.
Malagasserna bugade sig åter sju gånger och gingo ner på borggården. Solen spelade varmt över det rödaktiga gruset och i palmerna strålade paradisfåglarna. De båda malagasserna betraktade varandra och smålogo svårmodigt. Saraj Daraï tog aldrig tillbaka ett ord av vad han sagt — alltså måste man ha fatt på någon att hugga nacken av så fort som möjligt.
Just då kom haremsexcellensens adjoint sneddande över borggården. Han rökte en kort kritpipa och föreföll att, i motsats till suveränen, vara vid ett briljant humör.
— God dag, Balama, god dag, Malaba, hälsade han. Stora saker i görningen, gossar.
— Stanna, ropade Balama. Vi vilja tala med dig, adjoint!
— Vad är det fråga om då? sporde adjointen, jag har bråttom. Jag skall nämligen avslöja en hemlig konspiration inom haremsdepartementet för härskaren.
Men då skulle man ha sett de båda malagassiska skarprättarna. De togo varandras händer och dansade en liten gammalvals mitt på borggården, så varmt det var. Ty en hemlig konspiration inom harem utan avrättning hade ännu aldrig förekommit under Saraj Daraïs regering.