— Berätta, min gosse. Den som sagt A...
— Det hände mig, att jag kom in i en tokig korridor, som aldrig tycktes ha något slut, och för att komma någon vart öppnade jag en dörr — den första, bästa, det försäkrar jag.
— Och innanför denna dörr?
Tom hejdade sig, fångad av en plötsligt påkommen betänksamhet.
— Jag tror det är bäst för er att inte veta det, sir, om något oförutsett skulle inträffa.
Allting gick emellertid efter uträkning. Innanför portarna mötte överevnuckan, som uttömde sig i ivriga vördnadsbetygelser för gamla fru Muftar-Bagrimi från Sambesi. Albert gjorde så gott han kunde och Tom smålog gillande i ett av mantelns hundra veck.
Överevnuckan meddelade, att hans excellens väntade i högra flygelbyggnaden, och dit begav man sig nu med värdiga steg. Tom klingade med påsen, som innehöll tio tusen francs i guld, och den gamla damen strök sig som en katt intill honom vid detta ljud.
Haremsministern tog emot på det mest förekommande sätt — galant och tujours mot det dövstumma fruntimret med brillorna, förbindlig mot hennes son. Han slog upp simmigt, mörkbrunt portvin ur en karaff och bjöd sina gäster välkomna, allt under det han på verserat folks vis talade om vädret, om skördeutsikterna, om de dåliga kommunikationerna mellan Tajunga och fastlandet. Härunder tog nu Tom, liksom i distraktion, fram guldpåsen under manteln och satte den på bordet, synbarligen med ögon, öron och alla sinnen upptagna av de klena förbindelserna mellan Tajunga och fastlandet. Knappt hade påsen blivit placerad på bordet, förrän hans excellens, också liksom i distraktion, sträckte fram sin hand, grep den och lät den falla ned i en under manteln dold ficka. Därpå blinkade han med vänstra ögonlocket åt överevnuckan, som ett par minuter senare begav sig bort, liksom hon hade glömt något.
Men i dörren hejdade Tom henne. Han drog fram ett i skärt silkespapper inlindat paket, bugade och sade:
— Denna lilla gåva ber min moder eder mottaga som ett synnerligen obetydligt vittnesbörd om hennes högaktning och beundran.