Efter en kotiljongstur de båda damerna emellan drog sig överevnuckan skyndsamt tillbaka. Hon hade nu endast att låsa upp en viss dörr, och affären var ordnad till alla parters belåtenhet.
Klockan fattades tio minuter i nio.
Efter ett hjärtligt avsked av ministern stävade Muftar-Bagrimi och hans mor åter mot utgångsportarna, bakom vilkas järngaller de mörka konturerna av en bil avtecknade sig. Vaktposten hade slagit sig i samspråk med chauffören och det hela såg särdeles fredligt och hoppingivande ut.
Från Alamabasas höga koppartorn hördes det första slaget, som förkunnade att dygnets nionde timme ingått, och i samma ögonblick syntes två kvinnliga skepnader nalkas från väster. Herr Grenander, som förut icke känt någon oro, fick plötsligt en våldsam hjärtklappning. Han tyckte sig känna igen Adorées sätt att gå, hennes gestalt i den ena av damerna. Nu voro de alldeles vid porten, överevnuckan gav vaktposten ett tecken, grindarna öppnades, chauffören satte motorn i gång och herr Grenander mottog den hand den beslöjade unga damen lade i hans. Alberto ville viska »Adorée», men vågade inte — ålagd som han var att ända in i sista ögonblicket spela den dövstummas roll.
Alla tre hade nu kommit upp i bilen, dörren smällde igen. Tom lutade sig ut genom fönstret och skrek:
— Kör!
Bilen gjorde ett ryck, ett mycket häftigt och kort ryck. Sedan stod den stilla och motorn slogs ifrån.
Samtidigt tändes som genom ett trolleri hundratals facklor runt om, ett vilt härskri höjdes, och bilens dörrar kastades upp på båda sidor.
Ett helt fång skarpslipade bajonetter stuckos på en gång in i vagnskorgen — en bukett av dödar.
Att få ut de tre passagerarna och bakbinda deras händer var ett ögonblicks verk. En officer förde befälet med kommandoord på europeiskt vis. Han avdelade en pluton att eskortera fångarna, en halvtropp gick i täten, en i kön och en i vardera flanken. Men runt omkring svärmade muntra fackelbärare, som dansade sitt hemlands ystra danser.