I rask takt bar det av upp mot Alamabasas hjärta, Saraj Daraïs favoritpalats. Fångarna iakttogo hela tiden en naturlig och absolut tystnad — om man undantar att Tom då och då suckade tungt. Adorée gick med nedböjt huvud, herr Grenander satte fötterna i marken med fasta, beslutsamma steg.
På officerns kommando upphörde marschen vid foten av en bred, kolonnprydd trappa. Malagassernas triumfdans avstannade, facklorna vändes mot marken och släcktes. Inifrån palatset, vars dörrar stodo öppna, trängde sorlet av röster, blandat med bullrande skratt. Man kunde ha trott sig stå utanför ett högst europeiskt hus, vars ägare just gav en glad sommarmiddag.
Från terrassen kom en budbärare och viskade något i officerns öra. Truppen formerades ånyo som förut, man marscherade in i en illa upplyst hall med på glänt stående dörrar till stora festsalen och här gjordes halt. Officern gav två män en befallning och Adorée fördes bort med påfallande brådska. Hon försvann bakom en tungt fallande portiär, som gick så ihop med väggarnas färg, att ingen lagt märke till den förut.
Innanför i stora salen pågick tydligen någon sorts förhör. Tom spetsade öronen. Han kände igen adjointens beslöjade, men ej otrevliga stämma, haremsexcellensens förbindliga tonfall, överevnuckans klagoljud. Däremellan klang en härskarröst, som ibland steg till ett kluckande skratt, ibland dundrade likt havets bränningar.
Majestätet ledde själv rannsakningen.
Efter ett par minuter var Tom på det klara med vad som försiggick.
— Det ser mörkt ut för oss, viskade han. Adjointen har bra reda på sig. Så är det, sir, snålheten bedrar visheten. Varför lånade jag inte er guldklocka? Hur värdefull den är, så håller ni nog styvare på livhanken, sir.
— Tyst, karl, röt officern och smällde till Tom där bak med flatsidan av sabeln. Men i samma stund öppnades dubbeldörrarna på vid gavel och en stentorsstämma befallde:
— Fångarna fram!
En charmant sal. Marmorgolv, marmorväggar, marmortak. Vid ena kortändan en tronstol med stjärnströdd sidenhimmel och silverpallar för hovet. Vid den andra, inom en behändigt anordnad fyrkant av amfiteatraliskt placerade fåtöljer, en fantastiskt skulpterad stupstock på ett underlag av blodröd porfyr. I ena hörnet av salen dömde man, i det andra exekverades domarna, utan tidsutdräkt, klagotid eller opinionsbildning. Tom såg alltsammans i en blink och skänkte sin beundran åt det praktiska i arrangemanget.