Saraj Daraï var munter, så det strålade om honom. Till höger om sig hade han haremsministern, till vänster justitieministern. Bakom hans stol stodo herrarna Balama och Malaba och myste åt varandra. Även i denna avkrok av världen speglade hovet härskarens lynne — ett glättigt samtal fördes på alla håll och kanter, kvickheterna duggade — även de svagaste väckte bifall.
Tom Feathertom och Albert Grenander fördes fram under den elektriska globen i takets mitt, uppburen av rosafärgade amoriner. Officern ställde sig bakom, med sabelspetsen stödd mot golvet, i avsikt att visa sitt förakt för de tagna fångarnas mod och beslutsamhet.
Saraj Daraï lät sin hovmarskalk påbjuda tystnad. Sorlet förstummades. Skratten kvävdes.
Herr Grenander betraktade majestätets ansikte utan räddhåga. I ögonen läste han förstånd, i läpparna vankelmod, i pannan grymhet. Händerna darrade lätt. Den smala, svarta mustaschen smög sitt silke efter en vacker bronsfärgad hud — herr Grenander sade sig, att detta porträtt varken var fult eller osympatiskt.
Saraj tog ett papper från sin justitieminister och yttrade därpå med mild stämma:
— Detta är alltså Muftar-Bagrimi från Sambesi och hans gamla mamma, genom en olycklig försyn slagen med dövstumhet?
Tom sökte något tecken från haremsministern, men då detta alldeles uteblev, bugade han sig samtyckande. Albert Grenander hade emellertid nu fått nog av komedien; han trodde sig förstå, vad den nyss framställda frågan gällde, och sade därför i bestämd ton:
— Säg mannen, Tom, att jag är tidningsman från Europa och filosofie doktor.
Säkerligen hade aldrig ett så pass kort anförande — det översattes omedelbart — någonsin hälsats med ett jubel, jämförligt med det, som nu bröt ut. Saraj själv skrattade, så han fick tårar i ögonen, och när hovet såg detta, blev glädjen oroväckande. Justitieministern slog sig på knäna och formligen vrålade, herrarna Balama och Malaba hoppade runt på var sitt ben och adjointen flinade så han måste sätta sig.