— Har du några verkliga skäl för ett sådant antagande, Tom?
Nu blev Tom rädd.
— Tyvärr inte, sir. Det vill säga...
— Vad då, Tom?
— Ingenting. Ja, inte alldeles ingenting, men just inte mer heller. Man blir skeptisk med åren, sir, och jag vet snart inte vad jag skall tro på längre.
Herr Grenander drog upp manteln kring öronen och försökte göra en valk av den bak i nacken, så att plagget kunde tjäna som huvudkudde mot den gipsade väggen. Negern hade börjat snarka igen, varmt var det och fotogenlampan i taket osade värre och värre.
— För att vara vår sista natt är den, tycker jag, sade herr Grenander stillsamt, ägnad att i högsta grad försona oss med vårt öde. Enligt hovaernas religion blir, om jag minns rätt, den som dör för svärd garanterad en oavbruten tillvaro i rosendoftande lunder. Det blir en välkommen omväxling, Tom. Ty här luktar alldeles förfärligt.
Tom svarade inte.
— Som dödssätt betraktat är naturligtvis, fortsatte herr Grenander, halshuggning vida att föredraga framför både magkräfta och vattusot. Det kroppsliga lidandet är en svår tyrann — man må sedan behärska sina nerver aldrig så suveränt: att mista huvudet gör inte ont, om skarprättaren kan sitt yrke. Och det förefaller mig, som om herr Sarajs bödlar skulle besitta en för delinkventerna mycket behaglig rutin i hantverket.