— Ni är den mest storsinta människa som någonsin skapats, sir. Förstår ni då inte, att det är mitt fel alltsammans. Förstår ni inte, att det är min dumhet, som bragt oss i detta fördömda läge. Förstår ni inte, att det är jag, jag, Tom Feathertom, Kapstadens slugaste gynnare — det är generalkonsulns egna ord — som låtit dra mig vid näsan av en herr Sirius, en herr fähund, så stor, att världen aldrig skådat hans like.
— Just min tanke, käre gosse.
— Ni har redan insett vad avsikten var, inte sant? Don Ramon, den skurken, skulle känna en viss lättnad vid tanken att herrar Grenander och Feathertom exporterades till Madagaskar — och så sattes spektaklet i scen. Herr Sirius var ingen dålig regissör. Jag har, sir, genomskådat fulla karlar: färgade och ofärgade, dumma och kvicka, hysteriska och mindre hysteriska, men den här lurade mig.
Tom tystnade. Det lät som han skar tänder. Så bet han till:
— Får jag nu bara tag i honom en gång till...
— Hm, hostade herr Grenander.
— Ni avbryter mig, sir, och det är er rättighet. Det är mer än er rättighet, det är er plikt. Jag, som skall avlivas i morgon klockan tio, drömmer om att få ta revansch på herr Sirius! Sådana hugskott äro av ondo. Den lilla tid man har kvar att tänka bör man ägna åt andra funderingar. Naturligtvis, sir. Men förutsätt att ett underverk kunde inträffa ...
— Se så, Tom!
— Jag vet vad ni menar: tänk på döden, det är nyttigt. Och från er synpunkt är saken alldeles klar. Men tror ni inte att universum en gång i tiden blev rätt överraskat, när gud skapade himmel och jord. Det finns ett och annat, som bara inträffar en gång var geologisk period; jag är högfärdig nog att tro att vår räddning hör till...
Albert avbröt: