Hovet var imponerat. Tre av de sju närvarande damerna knäppte ihop händerna, alla de övriga iakttogo en respektfull tystnad.
Saraj Daraï höjde sin stämma. Han talade med uppehåll mellan orden, driven av samma bevekelsegrunder som gourmeten, när han låter ett svalt, citronstänkt ostron eller en sked iskyld Belugakaviar långsamt smälta i munnen:
— Det är inte brukligt, sade han, att skriva några så kallade protokoller för sådana bagateller som att en eller annan karl gör en dumhet och mister huvudknoppen. Men min utrikesminister har sagt mig, att kungarna i herrarnas land möjligen kunde göra Madagaskars franske generalguvernör — den gud beskydde! (hånskratt från okontrollerbart håll) — ansvarig för vad som hänt med herrarna i Tajunga, och därför skall jag — trots allt besvär och varjehanda olägenheter — be att få framställa några frågor.
Titulus Saraj tog en penna och det såg verkligen ut som om han skrev. Därpå vände han sig till Albert Grenander.
— Fullständigt namn och födelsedag, titel eller yrke?
— Albert Karl Frans Grenander, född den 12 februari 1875, till yrket tidningsman.
— Erkänner ni, att ni från mitt ägande harem velat bortföra en ung och skön kvinna, av mig inköpt och kontant betald?
— Ja.
— Gott. Tajungas lagar föreskriva dödsstraff för detta brott. Är ni beredd att undergå straffet?
— Ja.