— Er ålder gör er berättigad att slippa se er kamrats huvud falla för bödelsyxan. Alltså skall ni halshuggas först. Men tycker ni återigen det är lustigt att vara vittne till hans avrättning, så äro vi beredda att kasta om ordningen. Eller hur, justitieminister?
— Naturligtvis, majestät.
Herr Grenander vände sig till Tom, som hela tiden översatt frågor och svar.
— Säg till honom, Tom, att jag vill så snart som möjligt bli kvitt den här komedien, som förefaller mig i alla avseenden vidrig.
— Nåväl, orerade Saraj, Balama är äldre i yrket än Malaba. Tag hand om herrn med de guldbågade glasögonen och gör din plikt. Musikanter, spelen upp! Tjänare, bjuden omkring vin!
Musikanterna förde de långa, silverbeslagna klarinetterna till sina läppar, trumslagaren spände sin högra armmuskel, cymbalisten höjde sina mässingstallrikar över huvudet och anföraren sträckte båda händerna mot taket, färdig att hastigt dyka ned med dem till en gest, som skulle riva upp en orkan av skrällande, pipande, tjutande musikvirvlar. Kung Saraj smålog förnöjd — han var belåten med sitt sätt att regera och tyckte att han hade heder av sin dag, fast klockan inte var mer än halv elva på förmiddagen. Justitieministern slog igen boken och haremsexcellensen, som redan satt in herr Grenanders tiotusen francs på upp- och avskrivning i en fransk bank i Antananarivo, bytte om fot. Han hade nämligen vilat på den vänstra under hela rannsakningen med den äldre brottslingen.
Men det blev inte något av med den tilltärnade malagassiska valsen — anföraren stod ännu med händerna sträckta mot marmortaket, när Tom Feathertom efter två pantersprång var framme vid Sarajs tronstol. I handen höll han ett papper, på vilket två rader voro skrivna. Och detta papper lade Tom — med några hastigt framviskade ord — under härskarens ögon.
Saraj Daraï bjöd tystnad. Allt liv avstannade. Händelsen var oerhörd. Vad skulle nu ske?
Men knappt hade majestätet kastat ett öga på meddelandet förrän hans hy förvandlades. En vit man skulle blivit eldröd — Sarajs ansiktsbrons fick en skiftning i mässing. Vitorna i hans ögon sprängdes med blod. Kring de tjocka läpparna stod fradgan som på en epileptiker.
Han reste sig upp, med de hårdnade knogarna knutna kring karmstolens armstöd. Röt gjorde han — och fiskrätten och moseln och burgundern voro glömda som om de aldrig funnits till.