— Håll, Balama! Hitåt, Malaba! Tagen bilorna med er! Huggen denna fähund — majestätet pekade på Tom — i stycken utan process och protokoll och rannsakning, klyven honom, som I klyven ett vedträ! Ligger han inte platt död och tillintetgjord inom tre sekunder, så är det er egen förgörelse, förrn det rings till middag. Fort, fort, fort!
Det tumult som nu uppstod kan svårligen beskrivas — herr Grenander skulle själv använt denna slitna fras om han varit dömd, inte till döden, men att göra ett referat av händelsen. Balama och Malaba störtade upp med jätteknivarna i högsta hugg, genom hela hovet gick en våg av förfäran. Ett av hovfruntimren svimmade och måste bäras ut. Justitieministern föll av stolen och haremsministern fiskade förgäves efter sin Snusdosa. Albert Grenander, som plötsligt såg sig lämnad i sticket av sin skarprättare, skyndade efter — dels av en naturlig önskan att befinna sig så långt som möjligt från Sarajs skulpterade stupstock, dels av oro över vännen Toms öde.
Men långt innan de malagassiska ädlingarna hunnit lyfta sina knivblad över Tom för att enligt uppdrag klyva honom som ett vedträ, hade Saraj Daraï läst den andra raden i Tom Feathertoms kommuniké, och därmed tycktes han också ha ändrat åsikt beträffande Toms öde.
Fruktansvärd i sin konfunderade vrede reste han sig för andra gången i stolen:
— Rören honom inte, skrek han. Denne man tillhör än så länge mig.
Men även en kokosfärgad suverän måste visa sin omgivning en viss hänsyn. Hovet var inbjudet till avrättning, musikunderhållning och förfriskning, och alla (utom den stackars mänskan som svimmat) väntade både på avrättningen, musikunderhållningen och förfriskningarna. Man kunde inte utan vidare köra ut noblessen, isynnerhet som ministärens fruar gjort sig särskilt gentila. Därför nödgades nu Saraj Daraï lägga sin brons i förbindliga veck och anmoda de närvarande att ta sig en promenad i slottsparken, medan en viss räkning gjordes upp med den yngre av de båda dödsdömda gentlemännen.
Herrn med glasögonen skulle under tiden förvaras i hallen, sorgfälligt bevakad av l’officier du peloton d’execution.
På mindre än två minuter var marmorsalen utrymd. Justitieministern envisades att stanna kvar, men Saraj rynkade ögonbrynen — och mer behövdes inte. Dagkaptenen skulle hålla vakt utanför närmaste dörr och genast komma in, om han genom rop blev anmodad; eljest borde man hålla sig stilla som råttor — på alla håll och kanter.