När de sista hunnit innanför dörrarna, gav Saraj Daraï ett tecken. Det blev dödsstilla. Alla väntade på ett ord av härskaren.
Tom, som förgäves sökt komma åt att byta en blick med herr Grenander, var starkt intresserad att höra, vilka vägar Saraj nu skulle anlita för att dra sig ur klämman.
Men Saraj Daraï redde sig som en hel karl.
— Lyssnen alla till mina ord, bjöd han med kraftig stämma och ljungande ögonkast. Min justitieminister har varit nära att begå ett fruktansvärt misstag: de båda vita herrarna ha icke gjort sig skyldiga till något brott — men väl förtjänta av min och regeringens tacksamhet. De skola så långt ifrån avrättas att de fast mera på allt sätt böra hedras.
Herr Grenander hade ingenting förstått, men iakttog till sin överraskning att ringen av bajonetter kring honom tunnades ut för att alldeles försvinna, att Balama och Malaba sänkte sina vapen och drogo sig undan mot väggen. Ett svagt mummel av missnöje förspordes från alla håll och kanter i salen. Oväsendet växte och blev allt starkare.
Men då reste sig Saraj. Med en röst, som hämtade sitt dånande raseri från det stormande havet kring Madagaskars kuster, uttalade han tre, fyra ord, som inte ens Tom begrep. Verkan av dem var ögonblicklig. Sorlet vek, en stum förskräckelse speglades i alla ansikten — Saraj var herre i sitt rike. De hovdignitärer som stodo närmast herr Grenander visade sin beredvillighet att fatta den nya galoppen genom att uttömma sig i tysta vördnadsbetygelser för den glasögonprydde främlingen, som visste varken ut eller in.
Saraj återtog emellertid sitt anförande. Först bad han herr Grenander om ursäkt för det föga gästfria mottagandet, som hade sin orsak och grund i hans excellens haremsministerns nötaktighet. Men kunde det tillfredsställa herr Grenander att veta, så skulle hans excellens redan samma dag få sona denna och andra synder med utomordentligt effektiva penningböter. (Här veko knäna sig på haremsministern, och om inte dagkaptenen skyndat till, skulle hovet otvivelaktigt fått bevittna den föga uppbyggliga synen av en på själva stengolvet sittande minister.) För att i någon mån reparera skadan utnämndes mr Grenander till kommendör och excellens med stora korset av Morgonstjärnan, Aftonstjärnan och Briljanterade Markattan, och komme ordensbrev och insignier att överräckas vid den bankett, som ofördröjligen skulle gå av stapeln till de högt värderade främlingarnas ära. Hans majestät nämnde i förbigående att med excellensvärdigheten följde rättigheten att hålla två dussin livegna — finansministern obetaget att sedermera upplysa om de med värdigheten förenade ekonomiska fördelarna; till äventyrs i samband med överlämnandet av en viss penningsumma, såsom dusör för riksgagneliga tjänster.
Saraj Daraï slutade, reste sig upp och bugade. Tomrummet omkring herr Grenander hade vördnaden oavbrutet vidgat — nu stod han i centrum av en cirkel, vars periferi markerades av ödmjukt sänkta nackar — bruna visserligen, men i alla fall nackar. Den nye excellensen bugade själv till höger och vänster, reserverat och besvärat, men bugade gjorde han. Tom flinade och hade hjärtans roligt. Herr Grenander såg det.
— Säg mig, Tom, sade han, vad betyder det här nya spektaklet? Det var inte vidare muntert nyss, men detta är nästan värre. Jag känner mig som statist i en dåligt inövad operett. Har det färgade patrasket blivit alldeles tokigt, och varför avrättar man oss inte?
— Ack, sir, utropade Tom.