Och så berättade han, under återkommande paroxysmer av förtjusning, alltsammans, medan herr Grenander mottog församlingens malagassiska yttringar av en högaktning och en vördnad, som försäkrades sakna både botten och tak.
— Min käre gosse, sade Albert, jag vill inte klandra dina åtgärder, eftersom de fört oss till ett slut, vilket möjliggör återupptagandet av forskningarna efter min stackars Adorée, men excellensvärdigheten och rättigheten att föra stat med två dussin livegna kan jag inte ta emot.
— Däri handlar ni oklokt, sir, svarade Tom allvarligt. Stjärnorna äro vackra — särskilt Briljanterade Markattan — fröken Villanueva skulle aldrig förlåta er, om ni låter ett par så stiliga maskeradsmycken gå er ur händerna, och för ordensbreven kommer ert kyliga fäderneslands exotiska museum att tacka er. Utom det att ni skulle såra mig, sir, som skaffat er dessa nådevedermälen.
— Under sådana omständigheter, Tom, är jag villig att ta emot utnämningen och ber dig framföra mitt tack till titulus Saraj för den.
Men titulus Saraj hade just nu fått annat att tänka på. Hovet var bragt på knä, men icke blidkat. Man teg och lydde därför att man intet annat vågade, men tystnaden var svept kring hullingar. Saraj erkände för sig själv, att han icke varit sitt folk en god konung de sista timmarna — han hade lovat bröd och skådespel, men bara hållit bröd. Sedan oppositionen slagits till marken ville han gärna lägga plåster på såren, ge den nödtvungna dygden sin belöning. Och därför lät han ropa till sig Vejlana, fängelsedirektören.
Denne kom — icke med tillförsikt och rest panna, som det höves en fängelsedirektör, utan räddhågad, slokande, efter ett nedstämmande, viskande samtal med herr haremsministern.
— Vad har du för fångar, Vejlana? frågade härskaren milt.
Fängelsedirektören bävade.