Albert Grenander suckade tungt.
— Dina olycksprofetior kan bringa en människa till förtvivlan, Tom.
— Den som inte har mod att se svårigheterna i ansiktet, gör klokast i att låta sig födas till lyxhund hos en rik gammal miss. Skall jag fortsätta min rapport om vår ställning, eller skall jag inte, sir?
— Gå på, Tom, jag är beredd på allt.
— Nåväl, sir. I polisen hade man glömt bort oss totalt. Inte så mycket som namnet på er bortknyckta flicka fanns i behåll, och ett kvickhuvud bland kommissarierna hänvisade till avdelningen för borttappade effekter. Polismästaren, som var vid ett miserabelt morgonhumör, förklarade kort och gott, att han inte tog befattning med bagateller.
— Fortsätt, Tom.
— På konsulatet fanns ingenting att hämta. Min generalkonsul var intresserad så det stod omkring honom som en sky av nyfikenhet, och han tyckte vi skött oss bra på Madagaskar, men jag säger som ni, sir, vad hjälper det, fröken Villanueva är alltjämt borta — och i lika hög grad. Så gjorde jag en titt hos mina gamla hedersvänner bland poliskunderna: och vet ni vad, dit borde jag ha gått först.
Herr Grenander var åter på benen.
— Jag visste väl det, käre gosse!
— Minns ni den chokladbruna bilen, sir, som kuskade i väg med don Ramon och fröken Villanueva?